Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 1. 10. 1920 - Det andliga arbetets framtidsutsikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 439
högdraget underskattades. Men det är en god sak att alltid hålla
måtta: i detta fall att icke glida över till en motsvarade
överskattning. Väl är det sannt, att utan ekonomiskt förvärvsarbete är
ingen andlig kultur möjlig, men lika otvivelaktigt är, att i vårt
tidsskede ingen varaktig och allmän blomstring är möjlig utan de
ovärderliga hjälpmedel och incitament, som den höga andliga odlingen
erbjuder. Här är ett oupplösligt reciprokt förhållande.
Att sätta det högt kvalificerade andliga arbetet på förknappning
är därför att underminera kulturens grundvalar. Väl kunna i tider
av allmänt trångmål vissa reduceringar även i detta fall vara
oundgängliga, men högst nödigt är, att de endast bliva av övergående
natur. Man får komma i håg, att det är fråga om en verksamhet,
vilkens kanske viktigaste förutsättning är den obrutna, upphöjda
traditionen: hur vore exempelvis våra dagars svenska
naturvetenskap tänkbar utan det nobla arv av forskningsteknik, som alltifrån
Rudbecks, Urban Hjärnes och Linnés dagar generation efter
generation överlåtits från lärare till nya lärjungar, städse riktat och
kompletterat? Men detsamma gäller om alla vetenskaper, teoretiska
såväl som praktiska. Ett verkligt avbrott i traditionen betyder en
förlust som endast svårligen, mången gång icke alls, kan utfyllas. Hur
litet det gagnar att söka det förlorades ersättning medelst rikt
flödande penningedonationer, kan man bäst konstatera på hinsidan
Atlanten, där alla jättelegat och alla dyrt köpta vetenskapliga
celebriteter till trots det alltid saknas ett visst något i arbetets förnämliga
stabilitet, vilket den gamla världens mycket blygsammare villkor
städse kunnat upprätthålla.
Möjligen skall mot dessa reflexioner invändas, att de slå in öppna
dörrar, ty ingen i ansvarig ställning inom vårt land tänker på annat
än öm omvårdnad av den högre andliga kulturen. På samma gång
detta vederbörligen erkännes, är det likväl nödvändigt att framställa
ett stilla spörsmål, om man ändå har klart för sig, huru nära de olika
arbetsleden höra samman. Exempelvis hur skulle det varit möjligt
att lika väl som hittills skett rekrytera de akademiska lärostolarna,
yilka ju räknas som denna karriärs toppunkter, därest det icke för
dem, som blivit efter i tävlingen, funnits skälig utkomst på hedrande
fast mindre förnämliga platser, även de med en bestämd förbindande
karaktär till fortsatt vetenskaplighet? Gymnasiernas lektorstjänster,
vilka nu den korttänkta nivelleringen till behag äro föremål för
allehanda angrepp, ha i detta hänseende spelat en kulturell roll inom
vårt land, vilken icke kan till sin betydelse överskattas. Det var väl
ett förfluget ord från en eljest välmenande riksdagstalare, när i
våras lektorernas speciella utbildning karaktäriserades som allenast
bestående i tre års ökade studier samt »den kria, som de skriva».
Men själva tankegången, att man utan risk och betänklighet kan
stryka bort ett av de traditionella och mest bärande leden i vår
vetenskapliga armé, är ytterst betänklig. Och dess värre har den
en allvarlig tendens att breda ut sig under skyddet av en förflackad
demokratisk åskådning, som för den schablonmässigt fattade likstäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
