Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Svenskfinlands ensamhet. Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKFINLANDS ENSAMHET 501
I tvänne uppsatser! Nya Argus (Finland i gammal svensk
dikt, 16 oktober 1918 och Finland i Sveriges
1700-tals-dikt, 16 oktober 1920) har Gunnar Castrén dragit fram en
mängd belägg, som undantagslöst bekräfta vårt negativa
förhandsresultat. Där omnämnandet av Finland och det finländska icke
är alldeles tillfälligt och färglöst, söka de av Gastrén anförda
författarna att framdraga det typiskt finska, vilket i regeln får
tjäna som underlag för en burlesk komik. Framför allt äro
finnarnas ansträngningar att tala svenska föremål för drift.
I flera citat vimlar det av linska ord och de finska finländarnas
löjliga svenska uttal härmas. Stämningen mot Finland, där den
framträder, är någon gång välvillig, men oftast övermodig och
ringaktande. Några finlandssvenska småstadstyper anträffas hos
Bellman, men här kan det naturligtvis icke väntas, att de
karaktäristiska dragen skulle framhållas som svenskt nationella.
Däremot ligger detta snubblande nära för Leopold, när han i
Lovisa den 26 september 1789 i ett av Castrén delvis citerat
brev till sin vän kammarskrivaren B. G. Westberg kåserar om
sin resa från Stockholm till Hangö och därifrån vidare landvägen
till den östnyländska småstaden. »När man strax kommer in i
Nyland», skriver Leopold, »är man intagen af folkets vänlighet,
snygghet och treflighet. Den Svenska Bonden är i almenhet et
Svin emot denna och den Svenska Bondhustrun Svinets värdiga
Maka.» Alltså: den västnyländske bonden, som får ett så vackert
betyg, uppställes som en nationell motsats till — den svenske
bonden!
Orn vi sålunda i skönlitteraturen på 16- och 1700-talen så långt
vårt material räcker förgäves leta efter skymten av en reflexion
över språklig och annan artskillnad mellan svenskt och finskt
i Finland, så ligger häri ju blott en bekräftelse på det kända
förhållandet att dylika nationella synpunkter då voro främmande
för åskådningssätten. Det är icke heller att vänta, att svenska
befolkningen i rikets östra hälft skall tilldraga sig någon synnerlig
uppmärksamhet, när frågan om det finska språkets ställning på
1700-talet kominer upp i riksdagen eller annars gör sig påmint
i det politiska och kyrkliga livet. I allt, som ankom på
statsmakten, var finlandssvenskarnas ställning tryggad. Språkgränsens
förskjutningar betraktades förmodligen som något slags
naturföreteelse och väckte väl inte ens i Finland nämnvärt intresse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
