Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Svenskfinlands ensamhet. Av Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 ARVID MÖRNE
att »inbyggarne tala det svenska språket». Samma förhållande
har inte ansetts förtjäna ett omnämnande, när åbolänningarna
bringas på tal. I parentes sagt vidhåller man i Sverige ännu,
efter hundra år, den tvetydiga namnbeteckning »finska skären»,
som Tunelds geografi införde. Enligt en uppgift i
Hufvudstads-b la d et torde i en nyutkommen lärobok i geografi för Sveriges
folkskolor av dir Lars Levander den svenska åboländska
skärgården kallas den finska.
Under 1840- och 50-talen driver skandinavismen upp en lyrisk
finlandshänförelse av politisk färg. På skandinaviska
studentmötet i Lund år 1845 deklamerar Strandberg sin härliga dikt
Vaticinium. Och ett årtionde senare yppade sig verkligen
möjligheter till handling. Västmakternas krig mot Ryssland
utbröt och Finlands återerövring diskuterades ända upp i de
styrande kretsarna.
Emellertid hade den fennomanska rörelsen under 1840- och
50-talen gått till direkta angrepp mot svenska språkets ställning
som bildningens tungomål i Finland. Än mer, fennomaniens
nye hövding, Snellman, hade utdömt hela den svenska kulturen
som orkeslös och hinderlig för en sund utveckling i det land,
som anhängarna av en svensk krigspolitik nu ville befria. Så
isolerat från Sverige var det finländska livet icke, att slikt
kunde inträffa utan att väcka tvivel om Finlands hållning i
händelse av krigiska förvecklingar. Betänksamheten i Sverige
var i sanning på sin plats. Snellman ville icke höra talas om
återföreningsplanerna, Topelius vände sig ifrån dem med avsky,
i mycket vida kretsar låg stämningen emot. Men det fanns de,
som tänkte annorlunda, och deras antal var utan tvivel långt
större än den lilla grupp, som närmast stod bakom den dåtida
finländska aktivismens taleman i Stockholm, Emil von Qvanten.
När denne nu i skriften Fennomani och Skandinavism
framlägger sitt program, vill han framför allt övertyga svenskarna
om den fennomanska rörelsens berättigande och förenlighet med
den politiska skandinavism han för egen del hänfört bekänner.
Han redogör för ställningar och förhållanden i Finland och
försäkrar att nationens, de finsktalandes såväl som de svensktalandes
stämning vore för ett ingripande under den grundbetingelse, på
vilken hela hans resonnemang vilar: att Finland blir en stat för
sig i union med Sverige. Men han underlåter att framhålla en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
