Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En finsk torpares levnadsöde. Av Axel Boëthius - S. F. Sillanpää: Det fromma eländet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538 LITTERATUR
lör för Finland på många håll suddat ut t. o. m. kravet på en
saklig undersökning av finländarnas ståndpunkt och dess betingelser.
EU nyligen utkommen bok av F. E. Sillanpää med titeln Det
fromma eländet. Ett avslutat finskt livsöde. (Bemyndigad
översättning av Hagar Olsson. Svenska Andelsförlaget, Sthlm 1920.
280 s. 7:—) belyser som få en del av allt det man i Finland har att
kämpa emot, fått i arv från den föregående tiden. Det fromma
eländet är skildringen av ett avslutat finskt livsöde, ett liv som
jämmerligt och utfattigt släpar sig fram mellan Finlands stora
nödårstid på 60-talet och den ännu fruktansvärdare hemsökelse, hungern
och kriget 1918 innebar. Det är avslutat, detta livsöde, också i
vidare mening, därför att själva dess förutsättning, den finska
torpar-institutionen, avskaffats, sedan man efter 1918 fått någorlunda
arbets-lugn. Hjälten i boken är nämligen en finsk torpare av eländigaste
typ, en kroppsligen undermålig, till förnuftet knappt uppväckt
varelse. Liksom slumpvis föres han med av livet, tills han omsider
halvmedvetet vidgar sin protest mot sitt eget dagliga elände till
vidare omfattning. En 60-årig, sluddrig gubbe rycks han in i den
röda rörelsen, nästan sömngångaraktigt drages han från det ena till
det andra för att slutligen utan någon »sista tanke» falla,
arkebuserad, i en färdiggrävd grav, för ett mord som han inte begått. Som
historiskt dokument har denna skildring sitt särskilda intresse, därför att
den för oss in bakom den röda fronten. Dit ha eljes få skildrare nått.
Ovanligt märklig är framställningen även genom sitt lugn, sin inre
motivering, sin kritik — mästerligt samlad i vad de röda angår
genom breven från Toivola Jussi, torparns son, sedan han blivit
närapå »herre» i faderns ögon, uniformerad kusk och upplyst demokrat
i Tammerfors. Dråpligt är också den gamle torparns misstroende
inför denna utveckling skildrad. Sillanpää är den i boken omtalade
»hem-lige utomstående», som inför upproret, »ser den följd av
omständigheter, som ledde till detta», som »håller sig nedom ytan» och »vet,
att ingendera parten är i stånd att segra. Ty den första
förutsättningen för all seger är att man övervinner sig själv».
De reflexioner, som här knutits till Sillanpääs bok, bringa
emellertid ej i förgrunden vad som, framför allt aktuellt innehåll, gör
boken läsvärd: dess betydenhet som skildring, den mäktiga
realismen i stilen, skoningslöst målande, såsom man sällan möter det,
med detaljer av en kraft att med ens fånga en stämning av fattigdom
och fulhet och förfallen kalhet. Och därtill dessa strömmar av
harmoni i samklang med naturen, som bryter igenom livets eljes
grå novemberhimmel, denna säregna naturlyrik, som fängslar och
förvånar i finskspråkig litteratur likaväl som vid samtal med folk
på vägar och stigar, inte minst genom det kraftigare anslaget,
aktiviteten i livet med naturen, i motsats mot den ytligt sentimentala
stämningsskildring, som på många andra håll slagit allt mer
igenom. Finskan som språk med dess ödemarkstraditioner sedan
hedenhös tycks fullödigt svara och locka dylika skildrare. Ifrån ett
av de senaste häftena av Ord och bild falla mig i minnet några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
