Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - En finsk torpares levnadsöde. Av Axel Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 539
ord av Söderhjelm om ett visst finskt bondmåls »naturtillgångar i
alla tonarter, börjande från de mest poetiska uttryck för
samhörigheten med skogens träd och växter och djur, för starka känslor och
primitiva stämningar och ända ner till de outtömliga epiteten och
okvädingsorden» — något dylikt är det man tänker sig också i
det original, som ligger bakom den förtjänstfulla Finlandssvenska
översättning, som nu bjudes. I denna märkliga skildringskonst
ligger förvisso det som främst bör framhållas i boken. Men med dess
hela väsen förbinder sig nära det övertygande, sakligt utredande
framställningssätt, som ger boken värde i först antydd riktning, som ett
viktigt bidrag till kunskapen orn finska folkets utveckling, under den
tid som vi betrakta helt från synpunkten av det storslagna värnet
mot förryskningen. Alldeles oberörd av allt detta följer Toivola
Jussi sitt öde. Han rör sig också i en alldeles annan sfär än den
unga finska kulturrörelsen bland de förmögnare bönderna och
byarnas herrskap. Allt detta saknar realitet för bokens hjälte och
hans gelikar: det är dråplig humor i skildringen av ett kalas,
varmed en av byns kaxar rycker upp i de nya finska högre leden:
just ingenting begripa drängarne, allra minst när en utkastad
gäst tog Snellman i försvar. »Ty de kände inte i socknen någon
herre som hette Nehmanni.» Sådant var endast främmande — den
idealistiska ungdomens aftonskolor tedde sig närmast som ett
lurande svek mot sparpenningen. Så kom till sist den rörelse som
— inte heller den på något vis fattad i dess hela mening och vidd
— tycktes ge torparn rätt i hans enskilda, självförvållade eller
åsamkade klagomål mot bönder och herrar. Då ryckes gubben i
allt sitt elände med, också här viljelös utan någon egentlig insikt
om vart det bar, men med en oklar känsla av att han hade rätt
mot allt som tyngt honom, rätt att få sitt torp som eget utan
dagsverken o. s. v. Det utomliggande har återigen föga verklighet, blott
att känslan av samhörighet med en stor mängd ger en sorts
uppmuntran.
Så té sig ytterlinjerna av denna märkliga skildring: »detta
sextio-åriga liv som en gång tagit sin början en natt vid Mikaelitiden, i ett så
avlägset förgånget, att man inte gärna kunde tro det äga något levande
samband med detta krigiska närvarande. Där fladdrade ju då
part-ljuset, där tillbragte den gamle Nikkilä-Penjami, iklädd
blaggansjac-kan, sina dagar i ruset av hembryggt brännvin, slog sin tredje hustru
och härskade på sin gård, och himmelens och jordens styrka
andades en djup bondefrid. Pojken som då föddes där — den pojken
blev denne socialist, som vandrar därborta. Hans hjärna var av
enklaste slag och hans medvetande var ytterst förkrympt, men han
har inte dess mindre orkat sig igenom detta 60-åriga livsskede, som
ju, enligt vad vi veta, är ett av de skiftes- och utvecklingsrikaste i
vårt folks historia.» Det är Sillanpääs sammanfattning.
Utom vad en skildring som denna äger av konstnärligt och
historiskt värde har den betydelse och bör kännas som en del av de
framtidssträvanden, som få luft i våra dagars Finland. Det är ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
