Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 8. 12. 1920 - »Den store hellenens» fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 547
och där någon »valens frihet» säkerligen ej ifrågakommit. Förgäves
lära enbart i Athen mer än 50,000 röster av döda eller av andra
skäl frånvarande valmän genom lämpliga substitut avgivits på
Veni-zelistpartiets kandidater, en liten kuriositet, som vid val i
Balkan-länder nog ej saknar tidigare motstycken. Polispåtryckning vid
valen och röstköp i stor skala (för statsmedel) torde även ha
förekommit, vilket gör Venizelos’ nederlag desto anmärkningsvärdare.
Själv skyndade han efter valresultatets bekantgörande att avgå och
personligen sätta sig i säkerhet till Nizza, drabbad — säger
entente-pressen — liksom fordom Aristides och Themistokles av
otacksamma medborgares ostracism.
Följderna av »den store hellenens» fall låta sig ännu ej
överskådas och börja framträda i raskare takt än att de skulle kunna
hinna kommenteras i en tidskriftsartikel. Orsakerna däremot ligga
till viss del redan så pass klara, att några bland de mest verksamma
av dem redan kunna något så när tillförlitligt konstateras.
Eleutherios Venizelos har med en viss rätt jämförts med Camillo
Cavour. Hellenernas enande i ett mäktigt rike har under
decennier varit en för Greklands patrioter siändigt närvarande tanke, som
ytterst bestämt deras politiska handlande, alldeles som drömmen
om det enade Italien eldade Cavours och Garibaldis landsmän
under stridens många och växlingsrika år. Historien skall också
erkänna konsekvenserna, smidigheten och hänsynslösheten i Venizelos’
livsgärning, liksom den gjort med Cavours, och hans bana är
obestridligen häpnadsväckande. Han startade på den helleniska
politikens stadion som en obemärkt kretensisk läkare, vilken på den
kroniskt revolutionära ön småningom vann anseende som god taktiker
i de primitiva parlamentariska fejder, för vilka dess
nationalförsamling var skådeplats. Än var han minister, än oppositionsledare, i
bägge dessa ställningar länge besvärad av lika ärelystna, men mindre
slipade rivaler, och under partikampen på Kreta råkade han i skarp,
rent personlig konflikt med öns av makterna utsedde regent, prins
Georg av Grekland. Detta blev utgångspunkten för hans övergång
från bygdepolitiker till politisk kämpe på en större vädjobana. De
offlcerskotterier, som mot slutet av seklets första årtionde övergående
innehade den politiska makten i Grekland, sedan de drivit några
konungasöner i landsflykt, fäste sig nämligen vid hans
dynastifientlighet och förmåddes sannolikt mera på grund därav än till följd
av hans politiska duglighet att tänka sig honom som lämplig
utredare i det tröstlösa kaos, vartill Greklands politiska liv degenererat.
Han bidade emellertid sin tid och avböjde de första kallelseropen.
Dessa hade emellertid gjort hans namn berömt i Athen, och hösten
1910 blev han, efter att på sommaren ha valts till deputerad för Athen,
Greklands premiärminister. Utan större svårighet lyckades han
etablera gott samarbete med konung Georg, och på förvånande kort
tid förmådde han bringa hjälplig reda i statens atfärer, anvisa armén
dess behöriga plats som statens tjänare i stället för dess herre samt
organisera ett fruktbringande utrikespolitiskt samarbete med övriga
38. Svensk Tidskrift 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
