Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vitalis Norström och demokratiens problem. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
atomistisk — det år en av den Norströmska kulturkritikens
huvudteser. I dess konkreta gestalt ha vi den därför, menar han, mest
renodlad inom liberalismen.
För detta är liberalismen nu inte a priori värd fördömelse.
Tvärtom kan den verkligen göra anspråk på en oomkullrunklig
rättsgrund. När konservatismen menar, att liberalismen är ett
mellanparti, som är dömt att söndersmulas mellan yttersta höger
och yttersta vänster, tar den fel. »Liberalismen har sin rot i
eviga idéer, mänsklighetens intressegemenskap i
personlighetslivets obegränsade fullkomning. Därför kan den heller aldrig
dö, ja aldrig upphöra att söka vara ledande.»
Men ändå är liberalismen som samhällsuppfattning dödsdömd.
Icke därför, att den bygger på felaktiga principer, utan emedan
den ser ensidigt på samhället. Detta är enligt Norström till sitt
väsen organiserad frihet, d. v. s. »en i det yttre till en viss grad
förverkligad enhet av frihet och organisation.» I det nu
liberalismen reser samhällets frihetsmoment mot dess ordningsmoment,
försvagar den »samhällets effektivitet». Härigenom kommer den
att ställa sig i de samhällsupplösande makternas tjänst.
Motsatt väg går den andra varianten inom radikalismen,
socialismen, och förfaller därmed till en annan ensidighet: den offrar
friheten för organisationen. Visserligen härstammar den från
de stora moderna frihetsrörelserna och utgår alltså från
liberalismens individualistiska frihetsbegrepp. »Den representerar bara
den sorts individualism, som ännu icke förmår gripa individen
utan bara massan, men ytterst syftar den dock till att nå
individen i massan.» Dock — i och med att den för vinnande av
vissa till synes näraliggande partimål förvandlar frihetskampen
till klasskamp eller — såsom Norström också uttrycker saken
— sätter sammanslutningen som huvudvehikel i stället för det
personliga initiativet, blir den avgjort individualitetsfientlig och
kommer därvid att utgöra liberalismens rena antipod.
Gemensamt för radikalismens båda fraktioner är uppfattningen
av samhället som ett kollektivum. »Det liberalistiska samhället
är ingenting annat än summan av alla de relationer, i vilka
varje enskild står till alla andra enskilda.» Konsekvent
genomförd blir kollektivismen i det socialistiska samhällsbegreppet,
som kan sägas innebära massornas organisation för ett klart
fattat gemensamt ändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
