Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vitalis Norström och demokratiens problem. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 JOHN GULLBERG
Frågan om den »nya moralen» är således fullt diskutabel.
Men det är för ingen etik tillfyllest att uppställa lagar och teckna
ideal; den måste också innesluta kraften till lagens uppfyllelse
och till idealets realiserande. Kan radikalismens etik peka på
någon sådan kraft? Jå, även det. Den tyr sig till något, som
den t. o. m. menar vara god kristendom, till den allmänna
broderskärlekens idé, på positivistiskt tungomål »altruismen». Och
härmed förbinder den på det närmaste en strävan, som
onekligen innebor i varje människas bröst, törsten efter lyckan,
begäret att såvitt möjligt realisera det tillstånd, som skall skänka
oss verklig tillfredsställelse. Vi ha alltså här ett aktningsvärt
försök att på rent naturalistisk basis organisera ett moraliskt
samliv, som motsvarar våra innersta intentioner.
Hur står sig nu detta betraktelsesätt för den kritiska tanken?
Vinner man till sist på denna grundval, vad man åsyftar? Detta
radikalismens etiska grundproblem genomplöjes av Norström
i olika riktningar i nära nog samtliga kulturkritiska
huvudskrifter. Svaret utfaller i stort sett ensartat under de skilda perioderna.
Dess huvudfaser äro ungefärligen följande:
För det första: Kan lyckan uppsättas som mål för sedlig
strävan? Genomsnittsaltruisten menar ju detta, då han framställer
satsen »största möjliga lycka för största möjliga antal
människor» som etiskt direktiv. Häremot framhåller Norström, att
lycksökeriet är lyckans farligaste fiende. Blott den når lyckan,
som utan bitankar hänger sig åt sin historiskt givna
pliktbestämda kallelse.
För det andra: »Är den naturbegränsade allruismen tillfyllest
som sedligt motivbildande faktor? Nej, menar Norström, ty
den altruism, som tagit sig så imposanta uttryck i våra dagars
arbetarsolidaritet, rymmer alltför många motsatser för att bli av
bestående etiskt värde. Den är för universell i sin
kosmopoli-tism och för partikulär i sin klassbegränsning. Den glömmer,
att den naturliga människokärleken alltid är varmast och rikast
i de trängre, organiska personlighetskretsarna, inom familj och
nation, och först sedan kan ha något till övers för mänskligheten
såsom sådan. Och framför allt — fastän den här adopterar en
kristen princip, försakar den dess kraft, då den skär bort den
kristna kärlekens transcendens och djupa personlighetstanke.
»Icke en gång humanitetsidealet och människokärleken skola inför bibeln
kunna försvara det högsäte, vekhjärtenheten placerat dem i, ty där sitter något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
