Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Vitalis Norström och demokratiens problem. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITALIS NORSTRÖM OCH DEMOKRATIENS PROBLEM 25
annat, och där skall något annat sitta, nämligen kärleken till de ting, som icke
synas, det är uttytt, kärleken till Gud och hans rike av evighet.» Så formulerar
Norström denna för honom synnerligen karaktäristiska tanke i en uppsats om
Personlighetsprincipen 1912, som vi strax i ett annat sammanhang få
anledning att återkomma till. Och några år tidigare i den förut citerade
tidningsartikeln Stridslinjen: »Altruismens eller broderskapets idé härleder sig
från den religiösa etiken men har blivit överflyttad till den negativa eller
naturalistiska, dit den kommit som en främling och där den heller aldrig blir
hemtam. Den hör nämligen under förnuftets spira, icke under lidelsens. Hur
kan ai truismen stå vid styret, när lidelsen står på kommandobryggan?» Jag
kan i detta sammanhang ej underlåta att citera ett par drastiska rader ur ett
brev från Norström till O. Lindberg (1. 9. 1909), skrivet under intryck av den
pågående storstrejken i Sverige: »Hemskt att låta idealets visare peka på
fäna-dens solidaritet i stället för på den frie, starke, ensamme mannens stjärna! Att
rycka ned de gyllne lyrorna från himlen och i stället hänga den full med
brödkakor !»
För det tredje och sista: Kan kollektivismens artificiella enhet
etiskt ersätta de historiska samhällenas organiska och
överindividuella? Sedlighet är samhällighet — men inte en samhällighet,
som göres utan en som är. Det är radikalismens felsyn, att
den inte märker, att dess kollektivistiska, kvantitativa enhet
springer sönder, i samma ögonblick som intressegemenskapen
tillfälligtvis upphör, alltså av etiskt indifferenta anledningar.
Endast den enhet som är fylld av ursprungligt, kvalitativt liv
är själv livskraftig.
»Det andeliv, som genomgående röjer sig i sedligheten, men skarpast i dess
grundform plikten, utspringer ur samhället som sin rot, närmare ur vad man
med fog kallat det privata samhället, vars grundtyp är familjen.»
Jag övergår till den andra huvudfrågan, som gäller
radikalismens frihetsbegrepp. Den moderna kulturen framsprang ur
individualismens hysteriska frihetskrav. Detta var i viss mån
berättigat såsom en naturlig reaktion mot å ena sidan den »gamla»
livsåskådningens dogmatiska klavbundenhet, å den andra
industrialismens och kapitalismens tryck. Men det individualistiska
frihetsbegreppet var för mycket en frihet /rån, för litet en frihet
till för att i längden kunna bli fruktbärande. I och med
lösgörandet från de historiska samfundsformerna, artar sig den
moderna kulturen alltmer att utlöpa i naturalistisk maskinering,
i det att den antar formen av en ofri naturmakt. Analogt
härmed är på statslivets område den s. k. statssocialismen.
»Socialismen söker» — säger Norström i en tidningsartikel 1907 —
»räddningen undan kapitalets övermakt hos staten. Men samtidigt med att den så
gör, godkänner den kapitalismens egen materialistiska grundsyn och hjälper till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
