Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Karl XII och »The Nelson touch». Av Gustaf Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en eskader av örlogsskepp och skärgårdsfartyg uppsöka de
ryska sjöstridskrafterna i Bottniska viken och förfölja dem, »till
dess de alldeles äro förstörde». Samtidigt fick amiralen Lillie,
som med en större eskader skulle avsegla till Finska viken,
order att »angripa ryssens skepp och fartyg, varest de kunna
finnas». Han måste därvid »använda all sin flit att komma
tillsammans med dem, antingen uti sjön eller ock angripa dem
i själva hamnen, allt som tillfället det medgiver».
Då Nelson år 1805 efter att i två år hava blockerat den franska
flottan i Toulon äntligen fick rapport om att den gått till
sjöss, sökte han fienden ända till Egyptens kust, och sedan
förföljde han honom tvärs över Atlanten till Västindien och
därifrån åter till Europa för att slutligen anträffa och krossa honom
vid Trafalgar. Nelsons uppfattning om sättet att lösa den
uppgift han erhållit framgår av följande yttrande: »Min
förnämsta uppgift bör vara att hålla den franska flottan i schack,
och att, om den går till sjöss, hava samlad en styrka, som kan
förinta den.»
I dessa Nelsons ord, och i det sätt varpå han tillämpade dem,
skönjer man samma tanke, som dikterat Karl XII:s nyss
citerade order till sina amiraler. Den fientliga flottans förstöring
framstod för båda som det mål, till vilket alla krafter skulle
samverka. De risker, som voro oundvikliga vid en dylik
krigföring, voro ej främmande för någon av dem. Men båda
insågo, att i krig stora mål ej kunna vinnas utan motsvarande
risk. »Det är för stor försiktighet att icke vilja låta något
ankomma på hazarden», skrev Karl XII år 1700 till generalen
Otto Vellingk, då denne ådragit sig hans missnöje genom en
alltför lam krigföring gent emot sachsarna i Livland. Det är
samma tanke, som Nelson i sitt ryktbara »memorandum» före
slaget vid Trafalgar formulerar sålunda: »Något måste
överlämnas åt ödet; intet är säkert och minst i en sjöstrid».
Den franske sjömilitäre författaren Gabriel Darrieus säger om
sin landsman amiral Suffren, som levde i mitten av 1700-talet,
att denne på taktikens område var »en föregångsman och gav
uppslaget till det stridssätt, som sedermera Nelson skulle
tillägna sig och bringa till fulländning». Han tillägger, att ända
till Suffrens dagar sjöstriderna i själva verket hade utkämpats
på det så att säga klassiska maneret, enligt vilket fartygen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
