Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- Litteratur
- Ett herdabrev. Av Gunnar Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ETT HERDABREV.
På många håll i Sverige ger man ännu prästen det vackra
namnet lärare, och kyrkans bäste män bli dess lärare. Gång efter
annan tänker man på detta hedersnamn inför biskop Einar
Billings herdabrev till prästerskapet i Västerås stift. Han har varit
akademisk lärare med ett mindre vanligt inflytande även utom
fackkretsen, och det faller sig därför naturligt för honom att fylla ett
liknande kall även på Sions höjder. Ty med lärare menar man —
och här flyter antik och kristen tradition vackert tillsammans — ej
blott den, som meddelar läror, lärdom, teorier; det betyder ock
personen, som står bakom lärdomen och går s. a. s. i borgen för den
inför lärjungen. Jag skulle tro, att kyrkan och hela Europa f. n.
ej ha många mer angelägna behov än lärare.
Den som skriver dessa rader — från lekmannasynpunkt — känner
föga om herdabrevens historia. De ha väl i regel fyllt sin uppgift
att vara en hälsning till vederbörande stift från dess nye chef. Oftast
ha de ej väckt större uppmärksamhet — vördsamt omnämnande på
ett och argsint kritik på ett annat håll. Undantag finnas dock; jag
behöver blott nämna ärkebiskop Söderbloms europeiskt bekanta brev
från tiden för krigsutbrottet 1914. Och ett undantag borde också biskop
Billings herdabrev bli. Redan omfånget höjer det över
tillfällighetsskrifternas krets. Dess stil borde tillfredsställa även de högsta krav.
Även de modernaste problemen tas upp; Vitalis Norström nämnes
väl för första gången i ett herdabrev, och Oswald Spenglers hotfulla
profetior skymta i kritisk belysning. Framför allt borde det religiösa
djupet ha något att säga en religiöst sökande, fast splittrad och
obalanserad tid.
Teologerna må bedöma den genomreflekterade teologiska
ståndpunkten. Lekmannen fängslas säkert ej så mycket av någon enskild punkt
i framställningen som av själva synpunkten, den radikalt religiösa
synpunkt, från vilken allt ses, den enskildes inre liv, teologien,
dogmerna, kyrkan, det sociala livet, studierna, predikan — allt. Detta gör,
att det hela, fastän det verkar mer uppbyggelse än program, blir en
mycket fast sammanhängande tankebyggnad, där intet är löst påhängt,
där allt har sin plats, från vilket det ej kan rubbas. Intet är med,
därför att det måste stå i ett herdabrev; det har sin av tankens
utveckling givna plats — det är det bestämda intrycket, och man
följer denna utveckling stundom med spänning.
Tesen är Pauli ord i Fil. 4.7 om »Guds frid, som övergår allt
förstånd» — just vad tiden i sin upprördhet och bitterhet saknar, däri lik
evangeliets bedrövade rike yngling, som Jesus dock älskade — förf.
betonar detta mot en alltför mörk uppfattning av tiden, resultatet av
den naturvetenskapliga intellektualismen och den sociala utvecklingen till
industrialism. Inför de allra senaste skiftningarna i tidens anlete stannar
nog förf. liksom varje ärlig man mest spörjande. Men denna frid
och åtföljande frimodighet är en plikt, heter det evangeliskt och lutherskt
paradoxalt. Den är ej stämning, ej målet, det sista eller finaste, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:23:59 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1921/0066.html
