Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1921 - Arbetslösheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rum. Dessutom kan man nog med hänsyn till föreliggande
uppgifter om konsumtionen av varor och annat, som är karaktäristiskt för
arbetarklassens levnadsstandard, ställa sig tveksam, huruvida dessa
lönestatistiska uppgifter ge en fullt riktig bild av verkligheten. I
varje fall är det här endast fråga om medeltal, och för vissa
grupper av arbetare ha som bekant krigstidens speciella förhållanden
medfört abnormt kraftiga stegringar. I den mån nu dessa förhållanden
upphört — särskilt måste upphörandet av kristidens
arbetskraftslukande bränsleförsörjning få ett avgörande inflytande på
grovarbetarnas ställning — och förutsättningarna för dessa arbetargruppers
särskilt gynnade ställning bortfallit, blir uppenbarligen alternativet
antingen en återgång till den mera normala lönenivån eller
arbetslöshet. Sannolikt blir resultatet båda delarna, nämligen först
arbetslöshet och sedan sänkta löner. Vad beträffar den allmänna höjning
av reallönen, som ägt rum under krigstiden och åren närmast efter
fredsslutet och som möjligen är väsentligt mindre än man allmänt
föreställer sig men som ju ändock förefinnes, är det naturligtvis
vanskligt att med säkerhet avgöra, huruvida den kan bli varaktig för
framtiden eller ej. Vi ha under de gångna åren vant oss vid att de
sänkningar i reallönen som förekommit i stort sett varit övergående och
att arbetslönen haft en varaktigt stigande tendens. Men orsakerna
härtill ha varit den väldiga stegring i produktiviteten hos hela
världens näringsliv och kolossala tillväxt i kapitalrikedom, som
kännetecknat 1800- och 1900-talen intill världskriget. Att kapitalbildningen
nu går ned och produktiviteten bl. a. på grund av den
världsekonomiska organisationens söndertrasning högst väsentligt minskats, äro
fakta, som vi väl ha att räkna med för en avsevärd tid framåt, som
äro grundläggande för den reella arbetslönenivån och som förutsätta
icke höjd utan sänkt lönenivå för framtiden. För vårt land
tillkomma dessutom verkningarna av åttatimmarslagen. Härtill
kommer den rådande depressionen, vilkens långvarighet ju är svår att
beräkna men som givetvis under den tid den varar får ett avgörande
inflytande också på arbetsmarknaden.
Lägga vi samman allt detta, är det sannolikt, att vi under den
närmaste framtiden ha att räkna med att redan den reallön, som
medför jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, och
sålunda icke vållar arbetslöshet, kommer att ställa sig lägre än den
arbetarne hittills vant sig vid under de senaste åren. Härtill
kommer, att i den mån »deflationen» fortskrider och penningvärdet höjes,
innebär detta, att penninglönen måste i motsvarande grad sänkas, om
ej reallönen skall undergå en höjning. En sådan höjning återigen
kommer, såsom av det föregående framgår, ovillkorligen att
framkalla arbetslöshet.
Allt detta är föga glädjande utsikter. Hålles arbetslönenivån
med hjälp av arbetarorganisationerna alltjämt uppe på en högre
nivå, vilket givetvis åtminstone till en tid kan ske, blir följden, att
endast ett mindre antal arbetare kan få åtnjuta den högre lönen, men
detta sker på bekostnad bl. a. av deras arbetslösa kamrater, vilkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
