Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1921 - Svensk-Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 DAGENS FRÅGOR
i detta nu måste man söka sig tillbaka till den vändpunkt i utvecklingen,
som representationsreformen betecknar.
Så länge den svenska bildade klassen i stort sett innehade makten
och ledningen i samhället, kände dess medlemmar sig framför allt
som de allmänt finländska samhällsuppgifternas ansvariga bärare.
Den Runebergska patriotismen, i vilkens anda det politiska
nydaningsarbetet bedrevs från förra seklets mitt, var varken svensk eller finsk,
den var finländsk. Kampställningen mot Ryssland bidrog i sin mån
till att låta den inre motsättningen mellan svenskt och finskt té sig
som en fråga av sekundär betydelse. I synnerhet måste det synas så
för svenskarna, som tyckte sig trygga i känslan av sin kulturella
överlägsenhet och i medvetandet om sin faktiska yttre makt.
Finskhetens sak hade ursprungligen förfäktats endast med den
teoretiska agitationens vapen. Omsider överflyttade fennomanerna
striden till den praktiska politikens fält. Då uppstod icke, som man
kanske kunnat vänta, genast en svensk politisk motrörelse av
nationalistisk karaktär. De svenska politikerna, som icke erkände Snellmans
nationalistiska statsdoktrin, ställde emot denna den språkligt neutrala
Runebergska patriotismen som främsta ledstjärna. Ett försvar för
svenska språkets ställning blev emellertid nödvändigt. Men det
motiverades framförallt med en hänvisning till svenskans kulturella
betydelse för landet i dess helhet. Den finska nationalismens överdrifter
gjorde många på svenskt håll ovilligt stämda mot varje form av
nationalism. I de ledande svenska herremannakretsarna hade man
ingen rätt blick för den känsla av solidaritet med folket, som utgjorde
en betydande faktor i den finska nationalismen. Länge beaktades
den svenska allmogens tillvaro alls icke.
Men den »upptäcktes» dock till sist, och därmed var utgångspunkten
given för uppfattningen av svenskan som ett nationalspråk i samma
mening som finskan och av den svenska befolkningen i landet som
en nationalitet för sig. Den nya uppfattningen framfördes av A. O.
Freudenthal redan i slutet av 1850-talet i vissa studentkretsar.
Småningom vunno hans idéer allt större spridning och kommo naturligtvis
att spela sin roll också i den praktiska politiken. Men så länge
språkstriden väsentligen förblev en försvarsstrid för yttre maktpositioner
och så länge kampen mot Ryssland endast tilltog i allvar och skärpa,
kunde den nya nationalitetsuppfattningen icke helt tränga igenom.
»De lagliga förhållandenas återställande» som en följd av den
finländska storstrejken och den ryska revolutionen i november 1905
gav Finland några års andrum, innan de ryska angreppen ånyo började.
Representationsreformen, som var en följd av storstrejken, tvang
Finlands svenskar att i grund betänka sin ställning och sina
framtidsutsikter. Och nu var stunden inne att gå vidare på Freudenthals linje.
Redan av praktiska skäl var det klart, att en konsolidering av de
svenska krafterna måste försökas. Under de senaste femton åren har
mycket blivit gjort i detta avseende. Både på det kulturella och det
ekonomiska området har man i allt större utsträckning ordnat det
så, att de nödvändiga sammanslutningarna ställts på enspråkig grund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
