Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15. 1. 1921 - Genèvemötets resultat - England, Förenta staterna och Japan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 75
tionens ratifikation samt för en tid av fem år. Flertalet stormakter
torde ingalunda gå så långt, allraminst England och Frankrike, som
hällre vilja själva bestämma fredsfördragens tolkning än överlåta
den åt en opartisk skiljedomstol. På Haagkonferensen 1907 var det
Tyskland, som motsatte sig obligatorisk skiljedom i rättstvister, och
det låg en bitande ironi i den belgiske Genévedelegeraden senator
Lafontaines utrop till stormaktsoppositionen av 1920: »\7id sådana
argument tror man sig i denna sal spåra den junkeranda, som på
Haagkonferensen likaledes röstade mot framstegskraven».
Fasta partibildningar förekommo knappast på Genévemötet. Bland
stormakterna företrädde Frankrike vad Lafontaine kallade
»junker-andan>, och England tillsåg noga, att det stormaktsbehärskade
rådets makt ej kringskars, varemot Italien, troget sin benägenhet tör
»extraturer», ibland gav rättstankens småstatsriddare sitt stöd.
Förvånande var den självständiga hållning gent emot moderlandet, soni
intogs av de brittiska kolonierna och Indien. Om dem yttrade en
schweizisk iakttagare, som kanske fäst sig exempelvis vid hr
Brantings undfallenhet för franska synpunkter, att »det finnes
självständiga stater i Europa, som vida ängsligare synas vakta sig för
meningsskiljaktigheter med stormakterna än Indiens representanter, vilka
liksom de fria Dominions’ delegerade utöva rätten till självständigt
uppträdande».
Totalintrycket av Genévemötet måste bli ganska blandat. Det svek
många av optimisternas förväntningar, men bragte också flera av
pessimisternas farhågor på skam. Delegeradeförsamlingen lyckades
undvika att köra fast i organisationsbestyrens trånga portgång, men
förmådde knappast hävda sin jämbördighet med rådet.
Universali-tetskravet erkändes i teorien, men ställdes i praktiken på framtiden.
Argentinas bekanta demonstration visade, att långt uppskov i denna
kärnfråga knappast är tänkbart. Prövostenen för folkförbundets
utvecklingsmöjligheter blir väl behandlingen i höst av detta nu
uppskjutna spörsmål och det lika oundvikliga försöket att ordna något
slags samverkan med Förenta staterna, där Harding under
presidentvalkampanjen dundrade mot Versaillesfredens folkförbund som
»en off- och defensiv stormakternas allians för undertryckande av
hjälplösa folk». I Geneve märktes dess bättre föga av de i detta
hårda omdöme brännmärkta tendenserna, men å andra sidan är
alltjämt avståndet långt och vägen svår till förverkligandet av
presidenten Mottas mötet avslutande julhälsning: Et in terra pax hominibus
bonce voluntatis!
l sista häftet av denna tidskrift 1919 berördes
i en artikel om Amerikas misstro mot
England det förhållandet, att de båda f rändefolken, trots sitt nyligen
lyckligt slutförda samarbete vid Tysklands besegrande, trots alla
förbrödringsfester och all vänskapspropaganda, icke kunnat komma i
ett förtroendefullt förhållande till varandra. Det senast förflutna året
har i detta hänseende icke kommit med några förändringar. Offi-
England, Förenta
staterna oeh Japan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
