Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ententekraven och Tysklands tvångsbetalning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att fråga sig, hur ententemakterna skola få de varor (och
tjänstbarheter), vari »skadeståndet» skall bestå. Det kan ej rimligtvis
ske på annat sätt än att varor över huvud taget tillföras ett
land från ett annat, sålunda genom export från det betalande
landet och närmare bestämt genom överskottsexport därifrån,
eftersom det gäller en prestation från Tyskland utan
motprestation från de andra. Tyskland har alltså att tillföra
ententemakternas folk ett belopp i varor, snabbt stigande från två till
sex milliarder guldmarks (476 till 1,428 millioner dollars’) värde
om året. Detta belopp gäller blott den fastställda delen av
betalningen, vartill sedan kommer den obestämda, 12 % av
exportvärdet, som också måste betalas i varor på exakt samma
sätt.
Om vi till en början alldeles bortse från frågan om
möjligheten för Tyskland att avstå från dylika varumängder under 42
år, så framstår klart den nästan otroliga desorganisation, som
måste övergå hela Europas näringsliv under dylika
förhållanden. Varorna äro nationalekonomiskt sett otvivelaktigt ett
tillskott till de mottagande ländernas nationalinkomst, på samma
sätt som och i ännu högre grad än »dumpade» varor äro det,
men också med samma slags och lågt räknat hundra gånger
starkare rubbningar i mottagningsländernas näringsliv än fallet
varit med någon hittills känd »dumping». För att tala den
populära diskussionens språk: Tyskland göres
»konkurrenskraftigt» i en grad som övergår de starkaste farhågor från tiden
före, under och efter kriget; långt ifrån att kunna »bevara
hemmarknaden», och vad de hävdvunna uttrycken eljest heta, måste
man se varor »made in Germany» på punkter där ingen förut
drömt om att finna dem. Ögonblickligen — eller senast den 1
maj — måste man glömma allt tal om att ej göra affärer med
tyskarna; tvärtom måste man göra affärer med dem som aldrig
förr. Att detta ingen fördel är för Tyskland utan tvärtom en
del av dess slavtjänst, måste visserligen sägas ifrån med största
möjliga tydlighet; men detta hindrar icke, att det blir ett
oroselement av första ordningen för hela den övriga världen och
närmast för ententemakterna själva.
Det hör till världsironiens bästa nummer, att man
exempelvis i England, samtidigt med planläggningen av denna
jättedumping, förbereder en särskild lag emot dumping, som lär
skola bli en huvudpunkt vid nästa parlamentsession. Sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
