Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ententekraven och Tysklands tvångsbetalning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överskrida möjligheternas gränser och alltså ej äro i behov av
någon komplettering genom allmänna bestämmelser om de totala
betalningarna. Nej, det enda Tyskland ännu har kvar att
betala med är befolkningens flit, förnöjsamhet och tekniska
förmåga, vilket allt resulterar i industriprodukter, och dem lära
alltså ententemakterna få taga emot med öppen famn, t. o. m.
om de vilja ha blott en ringa bråkdel av vad de nu begära.
Europa har alltså att inrätta sig på att »översvämmas med tyska
varor» 42 år framåt, om något av det nu beslutade skall bli
verklighet.
Det har påståtts, men utan tvivel är det grovt förtal, att de
mäktiga politikerna i Paris trott sig kunna avvärja mer eller
mindre av dessa olägenheter genom bestämmelsen om
betalningens rörliga del, alltså vad som motsvarar tolv procent av
den tyska exportens värde, i det att man skulle ha hoppats att
på detta sätt kunna »fördyra» de tyska varorna och sålunda
beröva dem deras »konkurrenskraft». Alldeles frånsett, att
fördragstexten ej givit detta beslut formen av en obligatorisk
exportavgift utan blott tagit exportvärdet som måttstock på betalningens
storlek (»equal in amount to» etc.), så framgår av det
föregående, att varorna måste ut, om betalningen över huvud skall
kunna verkställas. Någon fråga om fördel för Tyskland är det
onekligen icke; men lika fullt kommer det att medföra samma
slags ökning av Tysklands export som fallet är med de övriga
betalningarna.
Detta är enligt min mening huvudsaken i problemet, sådant
det ter sig från allmänt europeisk synpunkt: att över huvud
taget icke de enklaste förutsättningarna för ekonomiskt lugn äro
till finnandes, så länge det nu fastställda programmet vidhålles.
I den därpå följande frågan om Tysklands betalningsförmåga
är man alltid i någon mån hänvisad till antaganden, men vissa
fasta punkter framträda dock ganska tydligt. Till utgångspunkt
måste man därvid i dubbel måtto taga det tyska exportvärdet,
eftersom det å ena sidan är överskottsexporten, varmed
betalningen måste verkställas, och å andra sidan exportvärdets totala
storlek själv som blir bestämmande för hur mycket som skall
betalas.
Tysklands totala export år 1913, då den nådde sitt maximum,
var värd nästan jämnt 10 milliarder guldmark, nu motsvarande
i värde ungefär 20 milliarder. Tänker man sig detta belopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
