Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Ententekraven och Tysklands tvångsbetalning. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sannolikaste är, att det därigenom sjunker ständigt djupare —
eller också med en förtvivlad kraftansträngning avskakar sina
förtryckare och eventuellt kastar sig i den ryska bolsjevismen
armar. Clémenceaus »kartagiska» politik skulle kanske vinna
därpå, men däremot skulle det icke bidraga att återuppbygga
Frankrike utan tvärtom. Och nästan lika säkert är, att
ententestatsmännen väl veta detta och att hela saken bara är ett led
i den politik till allmänhetens förvillande som de gjort till sin.
Det lockar dem naturligt nog icke att behöva tala om för de
segrande folken vad deras seger i verkligheten betyder, och en
statsman för dagen kan alltid hoppas föra folket bakom ljuset,
åtminstone så pass länge som han själv är vid makten. Après
nous le déluge.
Nu utgår emellertid hela den föregående diskussionen från
det samma som ententepolitiken, nämligen att man vill ha
betalning »kontant», vilket icke kan bestå i annat än varor och
möjligen till någon mindre del i tyskt tvångsarbete i de förut
ockuperade franska och belgiska områdena. Det finns
emellertid en alternativ lösning, som består i att Tyskland så att säga
går i konkurs och överlåter alla sina tillgångar på dem som
med vapnens rätt konstituerat sig som dess fordringsägare. Det
skulle innebära, att alla tyska företag, privata liksom offentliga,
helt enkelt förvandlades till franska och engelska statsföretag,
och förslag härom ha ej alldeles saknats från sådana som med
större ekonomisk insikt förena tillräckligt stark ovilja mot
Tyskland. Onekligen skulle ett dylikt experiment ha sitt intresse
som en alldeles ny form för socialisering, nämligen en där
arbetsgivaren visserligen är staten, men till yttermera visso en
främmande och fientlig stat. En dylik lösning skulle ställa
enorma anspråk på de därtill förordnade ententechefernas
ledarförmåga, och man torde kunna förutsäga, att resultatet av ett
på detta sätt styrt näringsliv bleve så pass dåligt som gärna
kan tänkas. Men den desorganiserande verkan av
»skadeståndet» på andra länder skulle givetvis minskas högst
avsevärt därigenom, emedan varorna skulle gå ut ur Tyskland
mycket långsammare, när betalningen skedde i kapitalvärden
och ej i avkastning. Ententeländerna finge då ej blott under
fattiga 42 år en avkastning från Tyskland, som ingenting kostade
dem, utan de finge en sådan avkastning i evighet — nämligen
det slags evighet som tillkommer dylika traktater — men som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
