Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk-Finlands självstyrelsekrav. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detalj tänkte sig nationalitetsfrågornas lösning; därför kände
man sig nu desto mera tillfredsställd med att ha ett
genomarbetat och samlande program att hänvisa till, även om man ej
hyste några överdrivna förhoppningar om hela programmets
snara förverkligande. Den konsekvent genomförda
självstyrelsen i förening med språkfrågans rättvisa ordnande i den
centrala förvaltningen ansågs böra kunna göra slut på den
uppslitande och ofruktbara språkstriden och därmed bidraga att
konsolidera riket i stället för att splittra det. Samtidigt har
från ledande svenskt håll, nu senast i magister von Rettigs
reservation till Tulenheimokommitténs utlåtande om
grundstadgarna, oförbehållsamt medgivits, att dessa böra betraktas som
ett svenskt program för nationalitetsfredens tryggande, men »ej
göra anspråk på att vara ett ingående färdigt förslag», som
uteslöte jämkningar och suppleringar.
Den finska presskritiken av grundstadgandena har hittills
varit föga ingående, delvis beroende därpå att man av taktiska
skäl ej inför Ålandsrapportörernas ögon ville föra någon
språk- och nationalitetskamp, varjämte man avvaktade
Tulenheimokommitténs betänkande om förslaget. Detta betänkande, som
begränsades till att omfatta förslagets rent administrativa delar,
publicerades den 5 februari, och behandlingen av förslaget i
dess helhet överlämnades därefter till den s. k.
Tulenheimokommittén n:r 2, bestående av 4 svenskar, 4 finska
parlamentariker av skilda partier och finnen professor Tulenheimo som
ordförande.
Den första Tulenheimokommitténs kritik är dels tekniskt
administrativ, dels präglad av den för den finska majoriteten
kännetecknande benägenheten att uppställa riksenhetens krav
som ett absolut hinder mot att väsentligt tillmötesgå den påstådda
svenska »separatismen». I fråga om landskapsförvaltningen
presterar kommittémajoriteten huvudsakligen teknisk detaljkritik
men förordar dock ett modifierat förverkligande av denna del av
grundstadgandena. Desto mera avvisande ställer sig
kommittébetänkandet mot de svenska förslagen om folktinget och det av
förbundsdagen representerade landskapsförbundet Svensk-Finland.
Kommittén förordar indirekta val till landstingen, stryker det
som garanti mot förfinskning föreslagna stadgandet om i regel
5 års vistelse i Svensk-Finland för att där erhålla
hemmahörighetsrätt och vill låta statsrådet ensamt fastställa storleken av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
