Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk-Finlands självstyrelsekrav. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statsbidragen åt landskapen. Viktigare än dessa detaljer är
kommitténs med hänvisning till riksenheten motiverade
ståndpunkt, att förvaltningen i främsta rummet alltfort skall handhas
av riket genom dess egna tjänstemän och att
självstyrelseorganens förvaltningsbefogenheter endast skola inträda, i den mån
detaljstadgande därom sker genom lagstiftningsåtgärder.
Folktinget hade tänkt sig den motsatta vägen; i bägge fallen beror
det ju på lagstiftningens gestaltning, huru långt man kommer
att gå i decentralisering. Kommittébetänkandet uttalar därom
ingen definitiv mening, men däremot utsäges, att det i detta
hänseende ej vill gå längre i de svenska landskapen än i de
finska och i de tvåspråkiga självstyrelseområdena.
»Självstyrelsen borde vara likartad i samtliga landskap.»
Mot det svenska landskapsförbundet anföres bl. a., att
förvaltningen skulle bli komplicerad och dyr, att de ekonomiska
förhållandena i det geografiskt skarpt splittrade området äro
tillräckligt olikartade för att försvåra enhetlig förvaltning och
lagstiftning samt att representanterna för Raseborgs län (södra
Finlands svenska landsbygd) skulle få absolut majoritet på
förbundsdagen och där diktera besluten efter sitt sinne.
Farligare anser kommittén det intrång Svensk-Finland skulle göra
på »riksintegriteten». Särskilt klandras därvid, att presidenten
blott skulle få suspensivt veto och att landskapsförbundet skulle
kunna vägra att iakttaga vissa av riksdagen antagna lagar. Med
lika rätt skulle finska landskap kunna kräva att bilda
landskapsförbund, och det erinras om att Schweiz författning
förbjuder dylika särförbund mellan kantoner, sedan uppkomsten
av ett dylikt »Sonderbund» 1847 visat sig leda till
inbördeskrig. Denna principiella och starkt misstrogna kritik varslar
ej gott för »alternativet A:s» utsikter i den nya
Tulenheimokommittén, där misstroendet mot svenskarna är starkare
företrätt än i den gamla (i kommittén n:r 2 sitter t. ex. hr Alkio),
Redan om förbundsdagen klagar kommittén, att
»självstyrelsen icke bleve kommunal utan snarare politisk», och om
folktinget förklaras i samma anda, att det »ej komme att utgöra
något självstyrelseorgan, utan ett slags politisk organisation».
Detta kan ju ej bestridas, men det beror helt enkelt därpå, att
nationalitetsförhållandena äro en politisk fråga. Vid jämförelse
med vad svenskarna åsyftat med sitt folkting verkar det
därför nästan som hån, fast det kanske blott är byråkratisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
