Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Svensk-Finlands självstyrelsekrav. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trångsynthet, när kommittémajoriteten finner, att skapandet av ett
dylikt organ med av riksenheten begränsade befogenheter ej alls
krävde någon särskild lagstiftningsakt, utan lämpligen kunde
»ske enskilt inom gränserna av den nu gällande lagstiftningen,
nämligen i stöd av lagen om föreningar». Som kompetent tolk
för den svenska befolkningens allmänna tänkesätt
rekommenderar kommittén i stället, om man nödvändigt önskar en
sådan, det gemensamma mötet för de svenska landskapen, trots
att de utanför landskapen boende svenskarna (till stor del just
de högst bildade) ju ej där företrädas. Naturligtvis tänker sig
kommittén därvid, att detta möte blott skulle äga ett slags
allmän petitionsrätt och ingalunda den vetorätt, som »Magna Charta»
som en kärnpunkt i de svenska kraven velat för tryggandet av
den svenska nationaliteten ha tillerkänd åt folktinget.
De Finlandssvenska självstyrelseförslagen och den begynnande
kritiken av dem ha här endast helt summariskt kunnat
refererat. Förslagen ha, som ovan påpekats, ingen ultimativ
karaktär, och Tulenheimokommittens kritik innehåller säkerligen
åtskilliga beaktansvärda moment. Det nedstämmande är, att den
i fråga om själva kärnpunkterna ställer sig så principiellt
avvisande och oförstående. När därtill kommer, att Finlands
socialister uppges ha på sista tiden börjat bli alltmer obenägna för
landskaplig decentralisation överhuvud, så te sig för ögonblicket
utsikterna för Finlandssvenskarnas »Magna Charta Libertatum»
ingalunda ljusa. De ha emellertid under tider, då
nationalitetsstriden fördes i hetsigare ton än nu i regel är fallet, hunnit
vänja sig vid motvind, och i sin ihärdigt fortsatta kamp för
tryggare nationell existens borde de kunna räkna på varm
rikssvensk sympati, liksom även på det stöd, som tilläventyrs kan
ligga i det under de senaste åren så allmänna och vältaliga
allmänna proklamerandet av de nationella minoriteternas
tryggande som ett rättfärdighetskrav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
