Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 7. 3. 1921 - Bismarck och Wilhelm II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 137
stadga i karaktär eller lynne. I sin tidigaste ungdom visade han sig
allt annat än sympatiskt stämd mot England och drottning Victoria.
Hans officerskamrater brukade citera drastiska, engelskfientliga
yttranden av honom. Dylika tänkesätt drog han sig icke för att lägga
i dagen, då han befann sig i ryska kretsar, men han gjorde det med
en skärpa, som väckte hans ryska bekantas misstro. Vid besök i
Ryssland såväl 1884 som 1886 — således vid en tidpunkt, då
spänningen mellan Petersburg och London var mycket stark med
anledning av den bulgariska frågan — gjorde han vad han kunde för att
fördjupa den officiella värme, varmed han mottogs. Men Bismarck
anser, att han säkerligen icke vunnit Alexander Illis fulla förtroende,
vilket också framgick av tsarens mycket reserverade hållning mot
honom vid en genomresa genom Berlin 1887 efter ett besök i
Köpenhamn. Det behövdes icke mer för att prinsen skulle bli förstämd
och benägen att lyssna till ryskfientliga intriger från en del militära
element med generalkvartermästaren greve Waldersee i spetsen. Denna
mot Ryssland riktade stämning tilltog och underblåstes efter
tronskiftet av oansvariga rådgivare i den nyblivne kejsarens personliga
omgivning. Bismarck kunde gent emot anmärkningarna för alltför
stor ryssvänlighet med skäl hänvisa till att hans utrikespolitik vore
ett omsorgsfullt genomtänkt system och att han icke kunde vara med
om någon stämningspolitik. Efter någon tid hade kejsaren på nytt
ändrat ställning och hängav sig vid tsarens Berlinbesök 1889 ånyo
åt uppgiften att vinna sin gästs bevågenhet. Och han väntade sig
av kanslern mycket beröm för att han till tsaren uttalat sin önskan
att kort därefter göra honom ett längre svarsbesök. När han icke
fick det erkännande som han hoppats, dolde han icke sitt missnöje,
som därefter än en gång ledde honom in på ryskfientliga banor.
Denna ombytliga och osjälvständiga hållning måste helt naturligt
fylla en sådan man som Bismarck med starka farhågor för framtiden.
Det är ju intet gott betyg för kejsaren, att Bismarck ansåg det vara
farligt att låta honom alltför länge träffa ryske tsaren, då en lång
samvaro på grund av de båda monarkernas olika karaktärer och
tänkesätt lätt skulle kunna leda till slitningar och missförstånd, och
det vore betänkligt »att bringa tsarens misstrogna defensiv i nära
och långvarig beröring med kejsarens aggressiva älskvärdhet». Men
även i andra avseenden var kejsaren föremål för Bismarcks kritik.
Den andre Wilhelm hade enligt hans uppfattning icke mycket
gemensamt med sina närmaste företrädare på tronen. Den germanska
feodalismens ömsesidighet i trohetsförhållandet mellan länsherre och
vasall, som Wilhelm I varmt behjärtat, fanns icke, åtminstone ej i
samma grad, för hans sonson. För honom stod det icke fullt klart,
att när soldaten icke finge lämna sin officer i sticket, denne hade
samma skyldighet mot soldaten. Med lätthet kunde han skilja sig
från beprövade tjänare utan att klart fixera motiven, och han
försvagade därigenom den förtroendets anda, som av ålder levat bland
de preussiska konungarnas tjänare. Wilhelm I hade hållit sina
medhjälpare om ryggen kanske mer ån som alltid varit fördelaktigt. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
