Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 7. 3. 1921 - Bismarck och Wilhelm II - Sveriges regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 139
visade anlag kunna ge en belysning åt mycket i de följande årens
gärning. I detta sammanhang bör icke förglömmas det omdöme, som
kejsarens egen fader, Fredrik III såsom kronprins en gång fällde om
sin son i ett nu återgivet brev till Bismarck. Han varnade för planen
att låta prinsen börja sina studier med utrikespolitiken och rådde
till att först göra honom förtrogen med inrikes och förvaltningsfrågor:
»Med hänsyn till min äldste sons omogenhet och oerfarenhet jämte
hans böjelse för inbilskhet och överskattning anser jag det absolut
farligt att för närvarande låta honom taga itu med utrikespolitiska
frågor.* Flur djupa farhågor han hyste för sin sons handlingar vid
mognare år må lämnas osagt. Att Bismarck för sin del hade starka
skäl att hysa oro för hur hans politiska arv skulle förvaltas synes
emellertid tydligt framgå av hans minnesanteckningar, vilkas snara
utgivande i en svensk upplaga helt visst kommer att förmedla svaret
på en mängd nyfikna frågor.
Den situation, som höstvalen åstadkommit och som på sin
tid skildrades i denna tidskrift, har följts av en serie
händelser, vilka borde i hög grad ge »food for thought» åt satiriskt lagda
iakttagare av det politiska skådespelet i vårt land. Den politiska
skenheligheten och den politiska oskulden ha tillsammans uppfört
scener på den offentliga skådebanan, som bort locka någon modärn
Moliére att återuppväcka de fosterländska muserna ur deras sömn.
Valresultatet gav ju samtliga partier anledning framhålla, att enligt
de parlamentariska regler, som nu efter »genombrottet» skulle strikt
åtföljas, ingen förpliktelse fanns för något av dem att påtaga sig
ansvaret för landets regering. Ty detta ansvar, som eljest brukar
anses såsom den dyrbaraste palmen för segraren på den
parlamentariska vädjobanan, hade plötsligt befunnits inför de åter snart
stundande valen innebära mindre lockande konsekvenser. Och i ädel
tävlan sökte man på alla håll påtruga motståndaren segerpalmen —
allt för fosterlandets skull och under en utveckling av parlamentarisk
logik, som skulle hedrat vilken gammal durkdriven skolastiker som
hälst. I Frankrike har den demokratiska utvecklingen som bekant
gjort partierna mycket ivriga att fatta regeringstömmarna före valen:
där har nämligen det regerande partiet utomordentliga möjligheter
att genom det administrativa maskineriet — som också användes att
sköta själva valrörelsen — få ett för sig gynnsamt utslag av den
suveräna folkviljan. Hos oss går folkviljan andra vägar; här gäller
det att lura den arma genom att låta den få så liten omedelbar
känning som möjligt av förverkligandet av det egna partiets program
och så kraftig känning som möjligt av motpartiernas gärningar.
Rädslan inför valen för regeringsansvaret innebär alltså en klädsam
blygsamhet och en god blick för masspsykologien. Skillnaden mellan
fransk och svensk »demokrati» utgör härutinnan ett intressant
exempel på den Montesquieuska satsen om de nationella egenheternas styrka
gent emot de abstrakta systemen också på statslivets område.
Nu kommer oskulden in på scenen. Att ta ansvaret för makten
Sveriges
regering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
