Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 7. 3. 1921 - Sveriges regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 DAGENS FRÅGOR
ville intet av partierna; att ta makten utan ansvaret var tydligen
frestande för dem som behärskade situationen; i all synnerhet om
man samtidigt kunde kasta en smula av ansvarets nessusmantel på
ett annat parti genom att få en »opolitisk» regering med så mycket
som möjligt av dess färg över sig, något som de övriga partierna
återigen ej kunde känna sig vidare trakterade av — med tanke på
hur tidigare, när ansvaret sköts över på Hammarskjöld, högern i alla
fall icke riktigt lyckades komma undan den impopularitet, som varje
riksvårdande regering är predestinerad att åtnjuta i vårt land. Det
var sålunda ett mycket skickligt drag av som det säges
socialdemokraternas mest diplomatiske excellens att placera det liberala namnet
de Geer i spetsen för den nya regeringen, i all synnerhet som man
därmed även fått en statsminister, som man säkerligen kunde räkna på,
när det gäller det värdefullaste i svensk parlamentarism för en
riksdagspolitiker: regeringens underdånighet under riksdagspartiernas vilja.
Den person, som satt sitt namn såsom ordförande under
arbetstidskommitténs betänkande, detta t. o. m. i modärn svensk historia
enastående dokument av självuppgivelse, behövde ej misstänkas för att
skänka riksdagen samma obehagliga erfarenheter som den tidigare
ämbetsmannaregeringen. Högern mottog tydligen ministären de Geer
icke utan belåtenhet, i förhoppning att dess liberala färg skulle vålla
vänstern förtretligheter, och högerpressen endast markerade så mycken
kyla, som var nödvändigt för att få ett för valen lämpligt intryck
av oberoende. På liberalt håll var stämningen av alldeles samma
orsak den rakt motsatta, vilket karaktäristiskt nog tog sig uttryck i
förargelse över att icke det numera utarbetade ceremonielet för
ministärskiften iakttagits i alla detaljer. Något som vid påföljande
ministerskifte som bekant medförde att under folkets gamman hela
menuetten vid regeringsbildandet genomdansades, och även de liberala
pretiöserna fingo bli uppbjudna och säga nej i tur och ordning.
Den tredje Louis de Geer kom icke att få alldeles samma
framskjutna ställning i svensk historia som de båda första — och det
var det väl knappast heller någon som tänkte sig. Men att hans saga
skulle bli fullt så kort, var en överraskning. Det berodde närmast
på att han överdrev den roll han fått sig tilldelad. Redan i
remissdebatten ödmjukade han sig och svensk regeringsmakt till den grad,
att de maktägande i riksdagen uppenbarligen fingo det intrycket, att
man kunde gå hur långt som hälst på den banan. Därmed var
gärdet uppgivet, ty den styrka, som regeringen kunde förfoga över
parlamentariskt, låg enbart i partiernas rädsla att än en gång ställas i
det obehagliga läget att antingen inför landet demonstrera sin brist
på känsla av ansvar inför kravet på att »His Majesty’s Government
must be carried ön» eller att regera före valen. När nu vänstern
— högern var vid detta tillfälle i den angenäma belägenheten att
vara tertius gaudens —- strax i början av riksdagen ställdes inför
dilemmat att riskera antingen chanserna hos sina valmän genom att
ta kaffetullen eller att genom en regeringskris komma i nyssnämnda
läge, så var det ganska klart, att den skulle välja den senare risken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
