Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johannes Rudbeckius. Av S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 S. J. BOETHIUS
allmänmänskliga plikter, visserligen å ena sidan att realisering
av det sedliga idealet i dess högsta form förutsätter kristlig tro,
men å andra sidan att jordisk pliktuppfyllelse kan ha värde,
även då kristligt trosliv ej kommit till utveckling, och till följd
härav kunde reformationen bli en hävstång även för sedlig kultur
i allmänhet. Onekligen föreligga emellertid i Luthers skrifter de
två konsekvenserna ganska oförmedlade, och därför kunde sedan
ur Lutherdomen tvänne riktningar framgå, som stodo i strid ej
blott med varandra utan ock med Luthers ståndpunkt i dess
helhet. Den ena var pietismen, som urgerade hans princip om
tron som det sedliga livets grund därhän, att reformationens
kulturellt etiska innebörd undanskymdes. Den andra var
neolo-gien, som ensidigt fäste sig vid denna innebörd och därför
urartade till en andefattig dygdelära eller en krass nyttighetskult.
Även inom den äldre protestantismen framträdde motsvarande
divergenser ehuru mindre skarpt. Vad frågan då förnämligast
rörde sig om var protestantismens förhållande till den antika
kulturen. I denna mötte sedliga ideal, som tydligen ej hade sin
grund i den kristna tron. Frågan blev då, om de ändock ägde
något värde. Renässansen (humanismen), genom vilken den
antika bildningen åter blivit en faktor i västerlandets liv,
besvarade frågan jakande och röjde t. o. m. benägenhet att
likställa de antika hedniska sedlighetsidealen med det kristna,
jå, att sätta dem högre än detta. Nu var reformationen
ingalunda identisk med humanismen, ty den innebar i olikhet med
denna en religiös nyskapelse, men den var förberedd därav och
behövde därifrån hämta litterära hjälpmedel och vapen. Så
uppstod en protestantisk humanism, vars största representant
var Melankton, och under hans hägn frodades vid Wittenbergs
universitet antikstudier och protestantisk teologi i broderlig
sämja. Den vetenskapliga metod, som där med anslutning till
Aristoteles utbildades och som till en början blev normgivande
för allt protestantiskt skol- och universitetsväsen, hade emellertid
en formalistisk grammatisk prägel, vilket torde sammanhängt
med den Wittenbergska humanismens i allmänhet okritiska
ställning till den antika litteraturens värde. Till följd av denna
formalism hotades de protestantiska läroanstalterna att överflyglas
av de jesuitiska propagandakollegierna. I dessa var det visserligen
ännu mindre fråga om verkligt ställningstagande till den antika
litteraturens innehållsvärde, ty om detta ej passade i stycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
