Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johannes Rudbeckius. Av S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES RUDBECKIUS 159
godogöra sig statens resurser och kontrollera användningen av
dess maktmedel, detta gemensamma har också ej utan skäl
betecknats med det från påvekyrkan hämtade namnet
papoce-sarism, med skäl, ty den protestantiska papocesarismen var en
återgång visserligen ej till papismen men till de
asketiskt-hierar-kiska åskådningar, varur denna framvuxit.
Den absoluta motsatsen till papocesarismen är kyrkans
fullständiga underordnande under statsmyndigheten, vilket
betecknats såsom cesareopapism, vare sig statsmyndigheten utövats av
en monark, en aristokrati eller en demokrati. På protestantisk
mark fick cesareopapismen sitt krassaste uttryck i den för
Tysklands särstater gällande formeln: Cujus regio, ejus religio
(den sorn är herre över landet, är herre över dess religion).
Följden kunde bli, att kyrkosamfundet i stället för att vara
vårdarinna av andliga värden gjordes till en tjänarinna åt
politiska eller sociala maktfaktorer.
Ett tredje sätt var det lutherska statskyrkoväsendet, som skulle
innebära: för staten full verksamhetsfrihet med avseende på
det världsliga samhällslivet och för kyrkan full
verksamhetsfrihet med avseende på det religiösa (»de båda svärden»), men
på samma gång samarbete, möjliggjort genom att båda leddes
av samma etiskt-religiösa uppfattning och bestående däri, att
kyrkan gav moraliskt stöd åt statens härskarbud och i stället
av staten erhöll skydd och nödiga materiella hjälpmedel men
också därför underkastades en viss statskontroll.
En tillämpning av detta slags statskyrkoväsen var, att i Sverige
det kyrkliga nydaningsarbete, som blev nödvändigt efter den
egentliga reformationstidens omstörtningar och den liturgiska
oredan, kom till stånd under ringa ingripande från statens sida.
Verkmästarna därvid utgjordes av en rad utmärkta biskopar.
Att Sveriges protestantiska kyrka blev en biskopskyrka var ej
en tillfällighet och ej heller — såsom i England — en följd av
en teologisk eller politisk doktrin, utan orsaken därtill är helt
enkelt, att vår kyrka erhållit sin gestaltning förnämligast genom
biskopligt arbete. Hur krävande detta var, har eftervärlden,
som så att säga gått till dukat bord, ej alltid lätt att förstå. En
av de förnämste, jå, kanske den förnämste av de biskopliga
organisatörerna var Rudbeckius.
I det stift han fått sig anförtrott synes den kyrkliga
upplösningen varit rner än vanligt stor, beroende kanske på att det i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
