Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johannes Rudbeckius. Av S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 S. J. BOETHIUS
skulle behöva svara inför världslig domstol, å andra sidan en
stor utsträckning av deras i kyrkotuktens namn utövade
straffrätt, däri inbegripet befogenhet för dem att utöva uppsikt över
att statsmyndigheterna på ett tillräckligt effektivt sätt handhade
sin straffrätt. Hans mening var ingalunda, att staten ej skulle
garantera kyrkan att få åtnjuta ekonomiska fördelar, men han
betraktade dessa (åtminstone tionden) ej såsom förlänade av staten
utan såsom grundade på en av staten oberoende, kyrkan
tillkommande rätt med religiöst ursprung. Det var därför icke
utan skäl, som Axel Oxenstierna under rättegången mot honom
(varom mera sedan) kunde förekasta Rudbeckius, att han »haver
en stor släng af St. Petri kjortel» — icke så till förståendes,
att denne skulle velat återinföra papismen (även Oxenstierna
fritog honom uttryckligt därifrån) utan så till vida, att han ej
var fri från papocesarismen, fattad i så vidsträckt bemärkelse,
att därunder rymmas kyrkliga anspråk både av Roms och
Ge-néves typ. Hans kyrkopolitiska ideal var dock mera hierarkiskt
än det sistnämndas — en följd av den svenska
kyrkoförfattningens episkopala karaktär. Under de då i Sverige rådande
politiska förhållandena voro emellertid Rudbeckii
papocesaris-tiska tendenser mindre farliga än det, varemot de riktades. Ehuru
ingalunda Gustav Adolf och nog ej heller Axel Oxenstierna med
generalkonsistoriet åsyftade cesareopapism utan blott reda och
ordning, skulle dock institutionen kunnat bringa kyrkan i ett
för fyllandet av hennes säregna uppgifter skadligt beroende. Efter
konungens död var under förmyndaretiden själva konungamakten
aristokratiserad. När då frågan om generalkonsistoriet åter
kom upp, yttrade Rudbeckius inför rådet (28 juni 1636): »Det
blifver visst, att komma politici därtill (d. v. s. få adliga
ämbetsmän plats i konsistoriet), taga de allt tillhopa sin kos.» Hans
erfarenhet av det inflytande, som adliga sockenpatroner då
utövade på de lokala kyrkliga angelägenheterna, förklarar och ger
ett visst berättigande åt denna hans farhåga. Om åt
medlemmar av samma aristokratiska klass också inrymdes andel i
en under den aristokratiska regeringen sorterande kyrklig
överstyrelse, hotades onekligen kyrkan i sin helhet av en
aristokratisk cesareopapism, och detta var betänkligt ej blott i religiöst
utan ock i politiskt-socialt hänseende. Den aristokratiska
utvecklingen var på väg att undergräva själva grundvalen för
svenskt samhällsliv: odalfriheten. Häremot borde kyrkan rea-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
