Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Gustav III och Frankrike. Av Hugo Valentin - Alma Söderhjelm: Sverige och den franska revolutionen. I. Gustav III:s tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 187
okt. 1773 skördades av döden. Att skriva en hel bok orn endast detta
ämne vore en otacksam uppgift, helst som den svärmiska och, som
det synes, åtminstone i politiska ting något naiva grevinnan icke torde
utövat något som helst varaktigt eller betydande inflytande på Gustav III
och källmaterialet dessutom icke är rikt. Största delen av arbetet
har därför kommit att upptagas av grevinnan d’Egmonts
levnadshistoria och i samband ’därmed givna, för övrigt synnerligen väl
gjorda miljöskildringar ur de högsta kretsarnas liv i Ludvig XV:s
Frankrike.
Oss skiljer en avgrund från denna epok. Vi läsa Taines och
bröderna Goncourts lysande framställningar av Tanden regimes av
samtiden så beundrade, avundade och imiterade franska societetsliv, det
utsöktaste och kanske högst kultiverade njutningsliv, jorden någonsin
skådat. Vi tro på den magiska tjusning det utövade på dem, som
kommo innanför dess trollkrets — »den som ej var med före 1789,
vet ej vad det är att leva», lyder ett bekant yttrande av Talleyrand
—-men vi förstå det knappast. Ett sällskapsliv, låt vara bedrivet som
konst, kan för oss ej bliva ett livsinnehåll. Blotta tanken därpå
fyller oss med något av horror vacui. Men för Gustav III var denna
livsform den yppersta av alla. Som fisken i vattnet rörde han sig
i Paris’ salonger, i de fronderandes lika väl som i de för tillfället
maktägandes, överallt knytande nyttiga förbindelser och girigt
insupande essensen av denna kultur, som han älskade så lidelsefullt. För
visso är det mer än en händelse, som ser ut som en tanke, att
Oscar Levertin, den ende möderne svensk, som haft något av Gustav III:s
egen förkärlek för rokokon, också blivit hans förnämste apologet.
Mot slutet av 1780-talet började som bekant det bourbonska
Frankrike visa tydliga tecken till en förestående katastrof, och följande
decennium störtade allt samman i grus och spillror. Vilken tacksam
uppgift för den historiske forskaren att konfrontera den gustavianska
generationen och särskilt Gustav III själv med dessa väldiga händelser!
Alma Söderhjelms stort anlagda, på ett vidlyftigt tryckt och otryckt
källmaterial baserade verk om Sveriges ställning till den franska
revolutionen, av vilket första delen nyss utkommit (Sverige och
den franska revolutionen. I. Gustav Illis tid. Alb. Bonniers
förlag. Sthlm 1920. 309 s. Pris kr. 15: —) vänder sig visserligen främst
till fackmännen men bör även med stort utbyte kunna läsas av var
och en, som av den vetenskapliga apparaten icke avskräckes från att
taga del av denna vederhäftiga och fängslande skildring av Gustav
Illis och den svenska nationens partitagande till denna kris, som ej
blott ur fransk utan även ur svensk synpunkt betecknar Tanden
regimes undergång och en ny tids födelse.
I högre grad än eljest plägar vara fallet vid dylika omvälvningar,
synes samtiden förstått händelsernas epokgörande innebörd, men
meningarna voro delade om varthän de tenderade, och sympatierna
bröto sig skarpt mot antipatierna. Av de svenska diplomaterna i
Paris — författarinnan ägnar dem och deras depescher ett
synnerligen intressant kapitel — betraktade ambassadören Stael von Hol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
