Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1921 - Den svenska arbetslöshetspolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 DAGENS FRÅGOR
utarmning nu fortskrider, ökas emellertid denna villighet, så att
till sist den tidpunkt kan vara injne, då varje arbetslös med
tacksamhet emottager vilket som helst arbetstillfälle. I sådant fall är
systemet sprängt, försåvitt icke lönerna vid dessa nödhjälpsarbeten i
naturlig paritet med nivåns sjunitande på öppna arbetsmarknaden
ytterligare nedsättas. Fråga är dock, om de av staten anordnade
nödhjälpsarbetena kunna utsträckas i obegränsad omfattning. Den
gräns, som Arbetslöshetskommissionen själv angivit, nämligen ett
maximiantal av högst 10,000 sysselsatta arbetslösa, synes vara väl
avvägd. Ty överskrides denna, bli de statliga nödhjälpsarbetena
obestridligen en socialisering av allt slags grovarbete landet, med en
medelförbrukning, som icke torde komma att stå i rimligt förhållande
till rådande penningknapphet och den höga räntefot, vartill det
enskilda näringslivet får hålla sin produktion löpande. Vid den
tidpunkt, då de arbetslösa befinnas villiga att allmänt antaga arbete på
nödhjälpsarbetenas villkor, bör denna arbetsvillighet komma den öppna
arbetsmarknaden tillgodo. Och har ett sådant prisfall ägt rum på
arbetskraften, skulle detta måhända framkalla en företagsamhet,
som vid nuvarande löneläge måste utebliva. Med hänsyn till dessa
faktorer kan man icke annat än ställa sig tveksam till den frågan,
huruvida en förnuftig arbetslöshetspolitik skall kunna genomföras under
den närmaste framtiden här i riket. Därvidlag är det en ringa tröst,
att ställningen i de andra länder, som gentemot de arbetslösa
till-lämpat andra mera lättsinniga och ohållbara principer, sannolikt blir
ännu svårare.
I den kungl, propositionen har Arbetslöshetskommissionen skisserat
de grunder, på vilka kommissionen byggt sin beräkning av
medelsbehovet för innevarande år. Kommissionen säger där rent ut ifrån,
att staten under innevarande år icke torde ha utsikter att kunna
sörja för mer än högst 20,000 av de 60,000 arbetslösa, som finnas i
landet. Men endast omsorgen om denna tredjedel av hela
arbetslöshetsantalet påkallar från statsverkets sida en kostnad av 25,5
millioner kronor för år 1921, varav 18 millioner kronor avsetts för
nödhjälpsarbeten, 5,5 millioner kronor för statens bidrag till kommunernas
understödsverksamhet och 2 millioner kronor till s. k. hyresbidrag.
Skulle nu arbetslöshetsantalet trots instundande sommarsäsong ökas
till exempelvis 80,000 och hjälpbehovet stiga i samma proportion,
äro då statsmakterna beredda att höja anslagsbeloppen? Detta är
ett spörsmål, som torde bliva aktuellt fram i maj månad, då
Arbetslöshetskommissionen skall framkomma med nya beräkningar, grundade
på det dåvarande arbetsmarknadsläget. Vår svenska socialpolitik kommer
då att ställas inför sitt hittills kanske svåraste prov. Kan man då
icke sätta sin lit till samhällets märkvärdiga självläkekraft utan
endast räkna med understöds- och nödhjälpsarbeten åt dessa väldiga
massor, inbjuda onekligen sådana farhågor till pessimistiska
betraktelser i olika riktningar. Med varje dag som går, synes också
de arbetarstyrda kommunernas förmåga att hålla emot de arbetslösas
påtryckningar undermineras. Staten måste komma dem till hjälp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
