Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - 400-årsminnet av Luther i Worms. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400-ÅRS-MINNET AV LUTHER I WORMS 211
att man icke behövde hålla ord till kättare. Vännernas oro
och den ridderlige Sickingen, vilkens fåfänga lockades av
tanken att hysa den store mannen på sin borg Ebernburg,
nyttjades skickligt av de påviske, som ännu i det sista sökte hindra
Luther att komma inför riksdagen. Men Luther stod fast.
»Låt oss icke göra Satan uppblåst. Snarare vilja vi skrämma
och förakta honom.» Luther saknade icke fog för sin förmodan
om sina motståndare. »De måtte vara mer rädda för mig än
jag för dem.» När hans ende egentlige beskyddare, kurfursten
av Sachsen, av ren omtanke lät Spalatin enträget förmana
honom att ändra kosa, skrev han, att han ville till Worms, »om
det också funnes så många djävlar där som teglen på taken».
I Worms var riksdagen samlad med sitt tillbehör av spel
och dryckenskap, kvinnor och slödder, mord och stöld. Den
påvlige nuntien skrev till professor Eck, upprörd över att
Luther skulle komma, men tillade: »kättarna skola tuktas med
järnris och med eld». Påvestolens, rikets och mindre makters
diplomater skrevo och löpte och avlades för munkens skull.
Ränker smiddes. Den påvlige nuntien Aleander höll ett stort tal
i riksdagen mot kättarna. Men ingenting hjälpte. Den ensamme,
fruktade mannen bröt sig fram i Worms sorn en klar solstråle
genom denna grumliga atmosfär av beräkningar och orgier,
slughet och makt.
Den 16 april på morgonen hördes tornväktaren blåsa.
Worms-borna störtade till fönstren, när de hörde hovslagen. Det var
vid tiotiden; man hade just ätit. En ansenlig skara följde
Luther till härbärget, där det sedan var en ström av besökande.
Ett under att han alls fick tid och fattning till sitt ensamma
och svåra värv i dessa dagar. Aleander berättar upprörd
efter en utsänd kunskapare: »När Luther lämnade vagnen, slöt
honom en präst i sina armar., i det han tre gånger rörde vid
hans kläder och sedan skröt, som om han haft i händerna en
relik av det största helgon. Jag förmodar, att det snart
kommer att heta om honom, att han gör under.» »När Luther
steg ned från vagnen, såg han runt omkring sig med sina
demoniska ögon och sade: Gud skall vara med mig. Sedan gick
han in i ett rum, där många herrar uppsökte honom, bland
vilka han även åt med tio eller tolv, och efter måltiden
skyndade hela världen att se honom.» En annan samtida förtäljer:
»Romanisterna tyckte icke om att han kom och voro icke Ii-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
