Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - 400-årsminnet av Luther i Worms. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 NATHAN SÖDERBLOM
tet förskräckta däröver.» Men alla jublade, som »sågo, att Guds
sanning främjades», säger en annan skrift.
Den 17 april fördes han på en bakväg in i en mindre sal i
palatset. Men det lyckades icke att undanstöka saken i
skymundan. Luther begärde uppskov, enär han icke kunde hastigt
svara i en sak, där det gällde själens frälsning och det största
i himmel och på jord, nämligen Guds ord. Dagen därpå, den
18 april, förhördes kättaren i palatsets stora sal. Förloppet är
väl bekant.
Enligt officialens uppteckning fordrade denne, att Luther skulle
svara non cornute. Förmodligen menade han ett svar utan
hornslut, det är icke ett resonemang med flera alternativ, utan
ett otvetydigt besked. Stämningen var mättad med patos och
spänning såsom väl knappast något annat offentligt ögonblick i
Luthers liv. Men vi ana en glimt i de mörka ögonen.
Uttrycket cornute, med horn, framtrollade för hans spelande inbillning
en annan mindre högtidlig akademisk tillställning, den s. k.
depositionen, då de nya studenterna till tecken på sin djuriska
okunnighet utstyrdes med horn, åsneöron och betar, som sedan
hårdhänt avkläddes dem, innan de förklarades för akademiska
medborgare. Han lovade giva ett svar »utan horn och tänder»,
Hind neque cornutum neque dentatum. Det ligger ingen
vanvördnad i denna inledning till de skickelsedigraste orden i
nyare tidens historia. Men de komma från en källa av frisk
humor, och de stämma väl överens både med påvlige nuntien
Aleanders förargelse över »narrens» leende, när han trädde
inför riksdagen, och med Luthers eget minne få dagar före sin
död: »Jag var oförskräckt, fruktade icke. Gud kan väl göra
en människa så dåraktig. Jag vet icke, om jag även nu skulle
kunna vara så glad.» Nu korn Luthers slutreplik: »Eftersom
Eders Heliga Majestät och Edra Härligheter fordra det, skall
jag giva ett enkelt svar utan horn eller tänder: Om jag
överbevisas genom den Heliga Skrifts vittnesbörd eller förnuftiga
grunder — ty jag kan varken tro påven eller koncilierna
ensamt, då det står fast, att de upprepade gånger tagit miste och
motsagt sig själva — så håller jag mig övervunnen av Skriften,
på vilken jag stött mig; då är mitt samvete fånget i Guds ord,
och därför kan och vill jag icke återkalla något, ty det är
farligt att handla mot samvetet.» Troligt men ovisst är, om han
sagt: »Här står jag och kan icke annat.» Säkert slutade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
