Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - 400-årsminnet av Luther i Worms. Av Nathan Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400-ÅRS-MINNET AV LUTHER i WORMS 217
han har obarmhärtigt brutit staven över dem, gjort Gud till allt
och människan till intet.
Detta är sant. Men jag kan inte klandra Luther därför. Läs
den väldigaste, orn också icke den skönaste, av hans skrifter,
riktad emot den störste av dem som på hans tid bättre än
Luther göra skäl för att kallas reformatorer, mot Erasmus. Jag
menar skriften mot viljans frihet.
I kyrkan fanns mångahanda. Dess flod hämtade sitt vatten
från många klara eller grumliga källor. Men frågar man efter
kungsådran i kyrkans rörelse, torde väl svaret bliva: Skriften,
Augustinus och mystiken. Dessa tre hade i samtiden sin
au-tentiske fullföljare i Luther.
Luther närde sin själ med mystikens innerlighet. Där kände
han sig hemmastadd. Ty där talade själen till sin Gud.
Men inom medeltidsmystiken funnos skilda riktningar.
Den frid Luther sökte fann han icke på mystikens himlastege
eller i någon gudsnjutning, utan i den erfarenhet, som uttalas
i Lilla katekesen med orden: »Där syndernas förlåtelse är, där
är ock liv och salighet.» I princip har han lika klart och skarpt
som Augustinus skilt sig från den i sin art beundransvärda,
nyplatonska, i medeltiden fortsatta fromhetstypen. Mystikens
psykologiska metod kunde inte hjälpa honom. Ty även däri
låg något av prestation. »Mycket har skrivits om hur
människan skall gudomliggöras, man har gjort stegar.» För Luther
sammanfattades hela gudsumgänget i förtröstan, som är ett
mottagande. Ty Gud är för honom alltigenom skapande.
Förlåtelsen, friden var för Luther en Guds oförtjänta gåva,
en uppenbarelse. Men ingen blott privat uppenbarelse, sådana
de mystiker åberopade, mot vilkas upplösande och godtyckliga
subjektivism Luther året därpå i Wittenberg fick en ömtålig
och svår uppgift. Utan Guds handlingsätt mot själen är insatt
i en hel historia, sålunda i ett subjektivt sammanhang, så fast
som möjligt, så oberoende som möjligt av mänskligt godtycke.
Förtröstans religion, som Luther i Worms hävdade, är sålunda
ingen subjektivism, utan han har en fastare objektiv grundval,
än vare sig påvedöme eller koncilium eller någon kyrkomakt
kunde erbjuda. Fiender och vänner voro oroliga, fienderna
dessutom uppbragta. Luther rubbade ju det som gav trygghet,
auktoriteten. Allt vacklade. I själva verket trängde han
igenom de ovissa, opålitliga, bedrägliga auktoriteterna, till en fast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
