Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Upplösningstendenser inom förvaltningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 251
är parallellen men även skillnaden påfallande mellan vad som nu
sker och vår tidigare förfallsperiod under frihetens missbrukade
tecken. Den intima växelverkan mellan parlamentariskt förfall och
upplösning av förvaltningens integritet, som utgjorde ett av de mest
utmärkande dragen hos frihetstidens politiska liv, har för närvarande
visserligen ej samma jordmån som då, redan på grund av den
jämförelsevis mycket större plats som tjänstemannaelementet intog på
frihetstidens riksdagar. Korruptionens, fanflyktens, Ijänsteköpens och
tjänstebetänkandets byråkratiska parlamentarism efterföljdes dessutom
av en reningsperiod, under vilken den svenska förvaltningen
genomgått en i själva verket högst märklig omdaning till den hederliga och
i stort sett effektiva administration, som t. o. m. motstått kristidens
och kristidskommissionernas skärseld, på ett sätt som vi kunna vara
stolta över. Men å andra sidan kan man ej blunda för, att
samtidigt med det politiska förfallet ha alldeles som under frihetstiden
inom vår förvaltning uppträtt upplösningstendenser, som kunna ha
lika ödesdigra verkningar för staten, även om de ej ikläda sig så
krassa och uppenbart motbjudande former som frihetstidens
byråkratiska dekadens.
Delvis bero de, alldeles som under frihetstiden, på den påfrestning
som ett vanskött penningväsen alltid medför för de fasta löntagarna,
men till stor del höra de oförtydbart samman med de
förruttnelsebakterier, som synas ofrånkomligt följa demokratien i spåren, på vilket
område denna än gör sig gällande. Dessa tendenser komma dels
utifrån i form av den fara för förvaltningens politisering, som i denna
tidskrift vid flera tillfällen belysts, särskilt i samband med den
sannolikt snart åter hotande departementalreformen. Men de komma också
inifrån, och här är faran ännu större, ty här gäller det själva andan,
själva den under ett sekel tillkämpade känslan av tjänstemannens
särskilda ställning och särskilda ansvar.
Demokratien tål nämligen inga särställningar och har en egendomlig
förmåga att vattna ut och förvittra ansvarskänslan inom det offentliga
livet. I jämlikhetens namn trivas de falska analogierna, och den
starkaste påfrestningen på vårt tjänstemannastånd kommer nu genom
den undergrävning av tjänstemannaidén, som framkommit under
trycket både av en oförståndig lönepolitik från det allmänna och
besmittelser från den demokratiska idéförskämningen.
De upplösningstendenser, som härigenom uppkommit, visa sig för
närvarande starkast i den klasspolitik, som etablerats från en del
tjänstemäns sida under de senaste valrörelserna, och den
fackföreningsrörelse, som med början från de lägsta tjänstemannagraderna, där
man av naturliga skäl ej har samma känsla för tjänstemannens
särställning, spritt sig till allt vidare områden och dragit med sig
ämbetsmän, som redan i sin ställning borde haft större möjligheter
till andligt motstånd mot tidssmittan.
Den politiska rörelsen har — delvis i samband med den asyl för
avdankade politiska existenser, sorn kallar sig »medelklasspartiet» och
som åtminstone i huvudstaden, där naturligen tjänstemännens val-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
