Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Våldet i Oberschlesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behärskade tyska riksdagens uppfattning av den senaste skadeståndskrisen.
Den knappa majoritet, som där åvägabragtes för underkastelse under de
allierades ultimatum, hade aldrig kommit till stånd, om man ej därmed
trott sig göra ett lovande försök att åt Tyskland rädda åtminstone de
viktigaste och för rikets ekonomiska prestationsförmåga oumbärligaste
delarna av Oberschlesien. Vad som därvid ingav den tyska
riksdagsmajoriteten hopp var nog mindre någon optimistisk tilltro till de
allierades vördnad för den nationella självbestämningsrättens
manifestation i den oberschlesiska folkomröstningen än i stället en kylig
beräkning, att engelska, italienska och amerikanska intresseskäl skulle
tala för att respektera omröstningsresultatet. Man skulle tycka, att
även Frankrike borde ha intresse av att Tyskland behölle ett område,
som så väsentligt ökar dess förmåga att komma ut med de väldiga
skadeståndsbeloppen och hålla den därför nödiga industrien i gång.
Men i Paris tala i tongivande kretsar andra hänsyn högre: önskan att
stärka Polen på Tysklands bekostnad, finansiella inteckningsintressen
i Polens naturrikedomar och så naturligtvis till sist de militära farhågor,
för vilka förre krigsministern Lefèvre brukar vara den nervösaste
tolken. Han skrev nyligen i Le Journal:
Endast om Ruhr-området ockuperades och Oberschlesien tillfölle Polen, så
kunde man kontrollera den tyska kolproduktionen och hade tillräckliga medel
i sin hand att göra sig betalt och avvärja ett nytt krig, i det att man då
dömde Tyskland att ägna sig åt fredliga sysselsättningar. Detta är problemets
lösning. Och i dag, i morgon eller i övermorgon, ensamt eller med någon
annan, med eller utan mandat, skall Frankrike dock nå detta mål.
Lefèvres farhågor för att Frankrike skulle få svårt att vinna sina
allierade för denna våldspolitik ha, som bekant, visat sig välgrundade.
Lloyd Georges tal i underhuset den 13 maj formade sig till ett
kraftigt vittnesbörd om, att det finnes gränser för den engelska
medgörligheten mot de franska ententebröderna. Där karaktäriserades
utan omsvep det polska våldsäventyret som en utmaning mot
Versaillesfreden, och där avfärdades polska regeringens försök att förneka
sitt ansvar för Korfantys resning som allt annat än
förtroendeingivande talesätt. Med starkt eftertryck fastslog Lloyd George, att
brittiska regeringen ej ämnade erkänna polskfabricerade faits accomplis
och att »rent spel» (fair play) skulle bli Englands lösen vid den
oberschlesiska frågans lösning. I franska pressen väckte detta tal
naturligtvis en storm av förbittring, och Briand tillgrep den ovanliga
åtgärden att besvara det med ett anförande följande dag inför de
utländska korrespondenterna i Paris från allierade och neutrala länder.
Han tävlade där med Lloyd George i att ställa sig på
Versaillesfördragets och folkomröstningens grund, men återupprepade den
officiösa franska pressens påståenden, att det var från Tysklands sida,
som folkomröstningens principer och freden i Oberschlesien
huvudsakligen hotades. Ej heller han ville erkänna några faits accomplis,
och han bestod t. o. m. ett svagt klander åt Korfantys resning, men
hans slutsats blev, att själva industridistriktet skulle ha företett polsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
