Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Försummade möjligheter?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGENS FRÅGOR 269
åstadkomma ett närmande till Tyskland. Helt nyligen har en fylligare
framställning härav lämnats i en bok med titeln Der
missver-standne Bismarck av geheimerådet Otto Hammann, känd för Svensk
Tidskrifts läsare genom sina i dessa spalter omnämnda skildringar
av Wilhelmsserans politik (se Svensk Tidskrift 1918 s. 295, 1919 s. 224
och 574).
Hammann hör som bekant till dem som tjänat denna politik och
som därför mer än de flesta känner dess drivande krafter. Han har
måst reagera mot* den häftiga och delvis oresonliga kritik, som från
vissa håll riktats mot dess ledande män, därför att de icke kunde
mäta sig med Bismarcks mångsidiga och geniala statsmannagestalt.
Han har sålunda ägnat Bismarcks efterträdare Gaprivi många
erkännandets ord och bidragit att göra mera rättvisa åt denne mans
både begåvning och förtjänster. Men han har tillika vaken kritik
för »den nya kursens» brister och fel. Den punkt, som här skall
upptagas till behandling, är frågan om Tysklands förhållande till
England. Hammanns uppfattning är i korthet den, att ett närmande
hade varit möjligt och att orsaken till att det ej blev av är att
söka på tyskt håll, närmare bestämt i den allmänt utbredda tyska
föreställningen, att vänskapen med Ryssland, det dyrbaraste arvet från
Bismarck, skulle gå i främsta rummet och icke finge sättas i fara
genom andra politiska kombinationer.
Hammann betraktar denna blint traditionsbundna orientering österut
som ett fel, och han anser — såsom den ifrågavarande bokens titel
anger — att den vilar på en missuppfattning av Bismarcks egna
intentioner, en missuppfattning, som huvudsakligen är grundad på
rikskanslerns uttalanden efter hans avgång och på den kritik av
återförsäkringsfördragets upphävande, som blivit en dogm för
Caprivi-politikens alltyska belackare. Hammann anser, att man icke skall
döma efter den uppfattning som Bismarck lade i dagen efter flere års
overksamhet på Friedrichsruh utan att man i stället bör gå till hans
egna handlingar under hans krafts dagar. Och en undersökning
därav visar, att återförsäkringsfördraget och den därmed förknippade
vänskapen med Ryssland icke för honom var ett mål utan snarare
ett medel. Den helt visst uppriktiga vänskapen från Alexander II:s
dagar hade under dennes efterträdare betydligt svalnat, och Bismarcks
invecklade allianssystem fick allt tydligare till mål att undvika för
Tyskland farliga konflikter oberoende av den ryska vänskapens
bevarande. Bismarck drog sig i denna situation icke för att söka ett
närmande till England, vilket ju i dåvarande läge knappast var
förenligt med den ryska alliansens syften.
Den första kända trevaren i denna riktning var Bismarcks brev
till lord Salisbury den 22 nov. 1887, vari han vederlägger framkomna
påståenden om att tyske tronföljaren skulle vara engelsk-fientligt
stämd, skildrar de panslavistiska strömningarna och förhållandena
i Ryssland såsom farliga för freden i Europa och föreslår ett förbund
mellan England och Tysklands båda bundsförvanter, Österrike-Ungern
och Italien, till skydd för status quo i främre orienten. Detta brev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
