Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Försummade möjligheter?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 DAGENS FRÅGOR
resulterade genom notväxlingar i dec. 1887 i ett s. k. Orientdreibund,
vars syften helt och hållet stodo i strid med det rysk-tyska
åter-försäkringsfördraget. Tyskland band det emellertid icke formellt, men
Hammann drar av dess tillkomst på Bismarcks initiativ den slutsatsen
att Bismarck icke längre var tillfredsställd med det gamla
allianssystemet utan arbetade på ett nytt att vid behov ersätta det gamla
med. Att man både på tyskt och engelskt håll ännu drog sig för
att ingå på direkta avtal, kan icke bortskymma detta faktum, och
Bismarck erkände öppet inför preussiska kabinettet den 17 aug. 1889,
att de senaste tio årens tyska politik gått ut på att vinna England
för trippelalliansen.
Genom denna framställning får Hammann en verkningsfull bakgrund
till sitt förut framförda försvar för Gaprivis vägran att förnya
åter-försäkringsfördraget. Hittills offentliggjort material torde knappast
räcka för att bedöma bärkraften av de nya synpunkterna på Bismarcks
senare utrikespolitik. Den framstående tyske forskaren Hermann
Oncken tycks emellertid gå i samma riktning, då han i en artikel
i Weser-Zeitung 9 febr. 1919 talar om den allmänna opinionens
gränslösa överskattning av återförsäkringsfördraget och vilseledande
uppfattning av Bismarcks sista planer. I alla händelser torde det
knappast kunna förnekas, att den tyska opinionen efter Bismarcks
fall betänkligt vilseletts angående vad som då borde göras. När
frågan om ett närmande till England på nytt kommer upp i slutet
av 1890-talet, är det den på Bismarck rättvist eller orättvist stödda
dogmen om nödvändigheten av vänskap med Ryssland, som blir
utslagsgivande. Den allmänna opinionen i Tyskland var bestämt emot
en svängning mot England, och furst Bulow var för svag att
genomdriva den. Följaktligen svarar man undvikande på de engelska
framställningarna och drar ut på tiden, till dess att England tröttnat och
vänt sig åt annat håll.
Slutet av 1890-talet var för England en mycket orolig tid. Svårigheter
förelågo i så gott som alla dess utomeuropeiska intressesfärer.
Motsättningen mot både Ryssland och Frankrike var stark, och i
Sydafrika förestod en svår uppgörelse med de stridbara boerna. I
detta läge var det som lord Salisbury, ånyo premierminister, 1898
lät sin kolonialminister Chamberlain föreslå ett tysk-engelskt fördrag.
Bestämdare blevo de engelska planerna 1901, då Chamberlain bestämt
förklarade för den tyske diplomaten, frih. von Eckardstein, att England
icke längre kunde stå isolerat utan måste söka närmande till Tyskland
eller, om detta vägrade, till Ryssland och Frankrike. Hammann anser,
att redan den omständigheten att England efter hela tre år på nytt
bragte sina förbundsplaner på tal tyder på att dessa voro uppriktigt
menade. Efter en period av misstämning i samband med det bekanta
Kriiger-telegrammet hade man i England haft tillfälle att med
tillfredsställelse anteckna, att Tyskland avvisat ryska förslag om en för
England ovälkommen intervention till boerkrigets avslutande. Till
och med prinsen av Wales, sedermera skaparen av ententen med
Frankrike och Ryssland, hade givit sitt erkännande åt den tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
