Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Försummade möjligheter? - De tyska judarnas ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållningen. Hammann betecknar det som ett fel, att de tyska
statsmännen icke behandlade de engelska försöken med större
tillmötesgående. Friedrich von Holstein, en av de drivande krafterna inom tyska
utrikesledningen, såg i Englands hot att i händelse av tyskt avvisande
närma sig Frankrike endast bluff, och han tänkte sig icke möjligheten
av en rysk-engelsk uppgörelse. Han ville visst komma till
samförstånd med England, men han ansåg, att Tyskland ej hade någon
brådska därmed. Rikskanslern Bülow hyste farhågor för att klippa
av tråden till Ryssland med risk att få hjälpa England mot Ryssland
vid den indiska gränsen. Detta var anledningen till att Bülow i
mars 1901 sökte begränsa räckvidden av ett i febr. samma år med
England ingånget Jangtse-fördrag, med resultat att den engelska
opinionen ånyo blev förstämd och retlig. Men, säger Hammann,
detta kunde icke stämma ned vännerna till allianstanken inom engelska
kabinettet. Det drev lord Salisbury därhän, att »han principiellt
förklarade sig beredd till ett förbund, som helt och hållet begränsades
till försvarsändamål vid dubbelangrepp. Det var det starkaste beviset
för det allvar, varmed man på engelskt håll drev på ett samförstånd
med Tyskland».
Det skulle föra för långt att här ingå på Hammanns skildringar
av utsikterna att sammanväva de tysk-engelska förbundsplanerna med
de engelsk-japanska eller den dryftade men mera osannolika möjligheten
att utvidga trippelalliansen med England och Japan till ett
femstatsförbund. Gentemot den åsikten att tanken på ett tysk-engelskt förbund
icke var mogen invänder Hammann, att Tyskland bort utfylla tiden
med uppgörelser om praktiska detaljer, över huvud taget visa sitt
intresse och i varje fall hindra att England gick över till det
motsatta lägret. Genom ett halsstarrigt fasthållande vid Holsteins
»olyckliga tespolitik» blevo många möjligheter försummade. Furst
Bülow, såsom den för denna politik ytterst ansvarige, har tidigare
sökt försvara tyska regeringens »försummelser» i detta stycke genom
att frånkänna de engelska trevandena uppriktighet. Hammann är på
denna punkt av en annan mening, och han anför skäl för sin
ståndpunkt, som icke utan vidare kunna avfärdas. Men han har tillika
genom att sätta frågan i samband med hela det tyska allianssystemet
ända från Bismarcks dagar väckt till liv spörsmål av utomordentligt
intresse för hela den europeiska politiken vid 1800-talets slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
