Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - De tyska judarnas ställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avvika från sina medmänniskor. De äro med andra ord icke
representativa i den betydelse Emerson eller Thomas Mann inlägga i ordet,
när de tala om Representative Men. Judarnas styrka ligger alltså
främst i att tillföra de västerländska kultursamhällena ingredienser
som där äro till finnandes i relativt ringa grad, att vara ett ferment
i en blandning som därförutan lätt skulle bli alltför orörlig eller
alltför enformig. Om tycke och smak kan man som bekant ej
disputera, men det förefaller som om vissa ganska allmänna judiska
drag därvid skulle kunna kallas nyttiga, sådana som arbetsamhet,
ihärdighet och målmedvetenhet, tankeskärpa och abstraktionsförmåga,
kunskapsbegär samt slutligen också förnöjsamhet i fråga om
materiella njutningar. Visserligen stå häremot lika många och lika viktiga
antisociala egenskaper, såsom hänsynslöshet och själviskhet samt en
mer än vanligt fördomsfri affärsmoral, för att icke tala om det
stötande i personligt uppträdande, som hör till deras vanligaste nota
characteristica. Likväl är det svårt att tro annat än att de eller
åtminstone de bättre bland dem kunna vara de mellan- och
västeuropeiska samhällena till nytta.
Men detta hindrar icke, att man med utgångspunkt i vad som här
antytts ganska lätt kan finna förklaring till den farliga och skadliga
förbittring mot judarna, som tämligen oförnekligt befinner sig i
tillväxt inom Tyskland för närvarande och som tar sig de mest olika
uttryck. Ty ett folk begär i stor utsträckning över huvud taget av
sina ledande män att de skola vara »representativa», och begär det
i alldeles särskild grad av sina politiskt ledande män. Detta har
ingenting alls att göra med »representativa» institutioner i ordets
vanliga mening; en ärftlig envåldskonung kan vara mycket mer
representativ än någon s. k. folkrepresentant som valts genom allmän
rösträtt, och många på andra vägar utsedda funktionärer ha haft denna
representativa egenskap i alldeles särskild grad, exempelvis de
kungavalda engelska fredsdomarna, i äldre tider inkarnationer av
lantadelns typiska drag. För Sveriges del har Gustav Sundbärg med
sin självpinande nationalism framhållit som en representativ och
just därför obegripligt skonsamt bedömd svensk typ, den »trevliga»:
Frödings patron som sprang efter kvinnfolk, pinade ihjäl sin hustru,
lurade folk i affärer och sög ut sina torpare men på det hela taget
var »en go å rejäll kär», därför att han alltid bjöd på en sup,
alltid hade en lustighet på tungan och aldrig var ledsen.
Bland statsmän ha väl mycket få samlat sitt folks karaktäristiska
egenskaper — »only more so» — och därmed dess beundran i högre
grad än Bismarck, men också om många engelska statsmän har samma
sak i mindre skala gällt. Bagehot sade om Sir Robert Peel, att
hemligheten i hans storhet låg däri, att när genomsnittsengelsmannen av
den då härskande medelklassen i sin Times läste hans tal, blev den
omedelbara reflexionen: jag kunde ej ha sagt det bättre själv. Andra
typiskt engelska egenskaper inkarnerades av sådana män som den
äldre och den yngre Pitt, C. J. Fox, Palmerston och icke minst
Gladstone.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
