Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 20. 6. 1921 - England och Frankrike i Främre Orienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 DAGENS FRÅGOR
dan, så är det lätt att förstå, att man i London velat stärka grekerna
och önskat Konstantin lycka i hans anlopp mot det nya Troja. Huru
långt man därvid från London föreslagit Parisregeringen att sträcka
sig i bistånd, är omtvistat. Från franskt håll har emellertid tydligt
svarats, att ingen fransk soldat är disponibel för hjälp åt Konstantin
samt att neutralitet vore att föredraga även framför understöd i
vapen, flygmaskiner och officerare. Balfour kallade i ett minnesvärt tal
Mustafa Kemål »en eländig rövarhövding», men ungefär samma språk
brukar man i Paris föra om Lenin, och Le Temps har träffande
liknat den franska benägenheten för underhandlingar med
Angorarege-ringen vid Lloyd Georges förhandlingspolitik i fråga om bolsjevikerna.
Huru många gånger har ej, skriver Le Temps, Lloyd George
upprepat, att bolsjevikerna skulle bli fredliga och medgörliga, om man
slutade upp med att leverera pengar och krigsmateriel till
offensivförsök mot dem. »Frankrike hyllar samma sats i fråga om turkarna
och gör det med större fog». Turkarna komma nämligen endast
med lokalt begränsade nationella krav och skulle låta tala med sig,
om man läte dem »njuta sitt fädernearv» i stället för att tvinga dem
att ideligen försvara och söka återtaga det. Bolsjevikerna åter ha
världsrevolutionen på sitt program, och intet garanterar, att det skulle
bli slut på deras omstörtningspropaganda, om man lämnade dem i
fred. Le Temps tillägger, att vid Konstantins väntade offensiv mot
turkarna hellenismen i själva verket är medel och icke mål, ett
dy-nastiskt medel för konungen själv och ett strategiskt-ekonomiskt
medel för England, som från Sunden vill hålla borta varje turkisk
regering, vilken det icke dessförinnan bundit vid sig genom fördrag. Ej
ens Angoraregeringens utmanande koketteri med Sovjet-Ryssland har
märkbart kunnat minska Frankrikes välvilja för Mustafa Kemål.
Däremot måste helt naturligt dennes demonstrativt ådagalagda
engelskfientlighet och Angoraregeringens planer att knyta intima förbindelser
med Persien och Afghanistan framkalla olustkänslor i England.
Frankrike har för övrigt i Cilicien fått obehagliga påminnelser om
att de turkiska nationalisterna i praktiken på anatolisk mark ej göra
så stor skillnad mellan fransmän och engelsmän. Angöras nya
konseljpresident, Mustafa Fevzi pascha, har nämligen i sina noter till
general Gouraud anslagit en ton, som närmast tyder på att man i
Angöra ej vill tolerera något som helst europeiskt
protektoratsinflytande i Mindre Asien. Den smidige Angoradiplomaten Bekir Sami
bej är emellertid på väg till Paris och London för att utplåna de
obehagliga intrycken av en del nationalistförlöpningar och söka vinna
försäkran om västmakternas neutralitet i kriget mellan turkar och
greker. Å andra sidan har lord Gurzon besökt Paris för att avvärja
detta vapenskifte genom ett engelskt-franskt medlingsanbud, om vars
utsikter att beaktas i Athen och Angöra man har starka skäl till
tvivelsmål. De första underrättelserna om det mellan de båda
bundsförvanterna överenskomna förslaget tala icke för att det skulle
godkännas. Åtminstone för Grekland skulle detta innebära ett så pass
stort avsteg från dess av Venizelos påbörjade och av konung Kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
