Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 20. 6. 1921 - England och Frankrike i Främre Orienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 331
stantin fortsatta storgrekiska politik, att det skulle ställa den redan
förut svaga grekiska regeringen i en synnerligen svår situation.
Huvudfelet med ententens Orientpolitik har varit, att man hängivit
sig åt obehärskad inbördes rivalitet och samtidigt fört ett maktspråk,
vars oförenlighet med de höga herrarnas faktiska maktresurser ej
kunnat undgå de skarpsynta orientalerna. På så sätt har man nästan i
hela Levanten lyckats för sig förstöra segerns resultat och står där
nu rådvill och oense inför de nya välvningar, som kunna följa, om
det kommer till strid på skarpa allvaret mellan Konstantin och
Mustafa Kemål och grekerna därvid skulle lida ett stort nederlag.
Förvirringens höjd kan mätas med ett sådant symptom som att den
inflytelserike franske publicisten »Pertinax» (M. Géraud i Echo de Paris)
nyligen på fullt allvar framkastade tanken på att de allierade utan
vidare skulle utrymma Konstantinopel, vilket ju skulle i hela
Orienten tolkas som en allmän västerländsk maktlöshetsförklaring. Lika
dåraktiga — och, om de realiserades, åt alla håll ödesdigra — äro
projekter om en »kohandel» på grundvalen av engelsk handlingsfrihet
i Orienten i utbyte mot fransk gentemot Tyskland. Då förefaller
onekligen den engelske socialisten H. N. Brailsfords plan förnuftigare:
engelsmännen skulle släppa sina greker, om fransmännen släppte sina
polacker, eftersom ju grekernas krav på Smyrna med uppland i själva
verket vore lika svagt motiverat som polackernas på Oberschlesien.
En principiell olikhet i engelsk och fransk Orientpolitik må till
sist i korthet antydas: engelsmännen bygga sin på araberna och
ignorera turkarna, fransmännen åter bygga på turkarna, men vilja hålla
araberna nere. Betecknande härför är ett tal, som den nye
engelske kolonialministern Winston Churchill helt nyligen höll i
engelska underhuset. Han angav därvid riktlinjerna för
engelsmännens politik i Palestina och Mesopotamien och gav bl. a. sitt
förord för valet av emiren Teisal — den av fransmännen från
Damaskus fördrivne arabiske härskaren — till konung över
Mesopotamien. I själva verket torde det ej komma att inträda
relativt stadgade förhållanden i Främre Orienten, innan både turkar och
araber få sig tillförsäkrade nödig självständighet och tillbörliga
nationella utvecklingsmöjligheter. Därmed är ej sagt, att de skulle
lämnas helt åt sig själva, åt sin allt tydligare framträdande inbördes
rivalitet och sin gemensamma fiendskap mot européerna. De behöva
för sin ekonomiska och kulturella utveckling europeiskt stöd, och de
i Orienten boende kristna folkelementens intressen kräva, att detta stöd
även förenas med europeisk kontroll. Det av England dikterade
Sév-resfördraget och fransmännens uppträdande i Syrien mot Feisal äro
emellertid exempel på huru denna kontroll icke skall utövas, om
man vill undgå svåra framtida skakningar. Ännu är det måhända
tid att »bättra vad som fordom brast» och övergå till en upplyst
vidsynt Orientpolitik, men då måste man i London och Paris
upphöra med att — för att än en gång citera Brailsford — »betrakta
världen s,om en planet, styrd av Englands och Frankrikes
premierministrar». Då måste man sluta med ultimatumdiplomatien, som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
