Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Det tyska vårfälttåget 1918. Av Gustaf Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De tyska högre befälhavarna och staberna voro både genom sin
föregående utbildning och genom sina krigserfarenheter sällsynt
väl förberedda för det rörliga fältkriget. Även de lägre
truppförbanden — åtminstone inom de anfallsutbildade
fördelningarna — hade otvivelaktigt, tack vare den senaste vinterns drill,
återvunnit mycket av sin gamla manöverförmåga. Men hären
hade ändå såsom operativt verktyg många påtagliga svagheter.
Den saknade sålunda större kavallerienheter — mera
nödvändiga än någonsin för exploaterandet av framgångar på slagfältet
— emedan dess kavallerifördelningar dels fått sitta av för att
lämna hästar till artilleriet, dels funnit användning i
ockupationsfälttåget i Ukraina. Arméhästarnas kondition var på grund av
den allmänna foderbristen ej förstklassig. Bilväsendets
effektivitet led mycket genom bristen på drivmedel och gummi. Alla
dessa faktorer tillsammantagna sänkte härens
operationsduglighet i högsta grad, vilket var så mycket betänkligare som det
icke fanns några motsvarande svagheter på fiendesidan.
Även härens andliga utrustning var väl bräcklig för det
kraftprov, som väntade dem. Truppens inre värde var ej längre
detsamma som före 1916. Slagen vid Somme och i Flandern hade
pressat sinnena över elasticitetsgränsen; missmods- och
upplösningsbakterierna funno bland soldaterna allt tacksammare
jordmån. Befälsinramningen var svagare än någonsin. Ludendorff
betecknar själv armén såsom »en krigserfaren milistrupp». Huru
denna i längden skulle kunna infria de krav som måste ställas på
den vid tillämpningen av den Ludendorffska anfallsmetoden och
i eventuella rörliga operationer under svåra förhållanden måste
från början ha varit en öppen fråga, och ännu tvivelaktigare
måste detta bli vid upprepade prov. Ett faktum är, att det redan
från början brast, då det gällde att få bukt med stridsberedda och
beslutsamma motståndare, vilka kunde upptaga strid med normal
försvarsstyrka per meter. De försök att taga tjuren vid hornen,
som ibland nödtvunget gjordes av den tyska krigsledningen,
ledde oftast till missräkningar. Med sin nervtrötta, endast på
ytan reorganiserade armé befann sig Ludendorff faktiskt i samma
läge som Napoleon 1813 med de nyuppsatta konskriptionskårerna,
och dennes ord, att man med dylika trupper väl kan vinna ett
slag men ej genomföra en plan till slut, kunna väl tillämpas
även på Ludendorffs fall.
Hur mycket av detta stod vid fälttågets inledning klart för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
