Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5. 9. 1921 - Socialism och revolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378 DAGENS FRÅGOR
som det planlöst, med båda händerna utösta ryska propagandaguldet
utövat, icke på den borgerliga rättsordningen i västerlandet, men på
moralen inom ryssarnas egna anhängarskaror där. Med en glömska
av den gamla satsen att magra hundar jaga bäst, förbluffande hos
tränade revolutionärer, har sovjetregeringen genom sina subsidier
öppnat alla slussar och fördämningar för floden av borgerlig
korruption och demoralisation i de västerländska
yttersta-vänster-organisationerna. Den har mättat sitt koppel i förtid, och i stället för en
utländsk stamtrupp av glödande revolutionärer har den ammat upp
en fet och mätt propagandabyråkrati, som visserligen agiterat för
pengarna, för all del, men gjort det med ett patos så falskt, att
alla resultat uteblivit. En revolution som predikas av fast anställda
ämbetsmän kan nog aldrig bli synnerligen farlig för världens fred.
Att bolsjevismen sålunda för tillfället, praktiskt taget, är död i
europeisk politik, är som sagt otvivelaktigt, och mer än så: man
behöver knappast ens frukta någon återuppståndelse för den i dess
ryska form. Att den lära som predikats från Moskva, eller de röda
ledare i Västeuropa, som svårast komprometterat sig på den ryska
rubellinjen, någonsin skulle kunna hämta sig från följderna av
sovjetrepublikens fall synes otroligt — hur otroligt kort de stora
arbetarmassornas minne än visat sig vara i dylika fall.
Men med allt detta skall naturligtvis icke vara sagt, att den
grundtanke, som uttryckts i slagordet om proletariatets diktatur, eller den
stämning hos de stora massorna vilken bar upp t. ex.
novemberrevolutionen i Ryssland 1917 eller januariupproret i Finland 1918,
skulle ha spelat ut sin roll i europeisk politik. Tvärtom, mycket
tyder på att vi stå inför en, kanske mycket snar renässans för dem
båda, ehuru i en form något olik den som förbrukats på det ryska
äventyret.
Man kan i själva verket icke blunda för faktum, att de orsaker
som ovan anfördes till att bolsjevismen stannat i växten, alla till sin
natur äro av mer eller mindre tillfällig art. Den nationella
hänförelsen i de forna ryska randstaterna t. ex., vilken tillfogade
bolsjevismen dess första nederlag, torde sålunda redan vid detta laget vara
tämligen slut — sedan det visat sig att frihetens frukter långtifrån
voro så söta som man föreställt sig, och en alltför lätt och hastigt
vunnen framgång dessutom fått avsätta sina vanliga följder i form
av inkompetens, korruption och hejdlöst vanstyre från de nya
maktägarnas sida. Men icke heller av de andra nämnda orsakerna till
bolsjevismens politiska fiasko kan man vänta någon längre
verkningstid. En andlig depressionsperiod sådan som den nu rådande blir
sällan långvarig, och vissa tecken tyda redan på att i de sociala
diskussionerna i Europa rösterna snart åter skola höjas. Att den
kommunistiska tanken omsatt i praktiken visat sig omöjlig och förödande
såväl för kulturen som för det ekonomiska livet behöver, såsom
erfarenheten från Pariskommunen 1871 visar, icke nödvändigtvis betyda
någonting för rörelsens politiska livskraft i framtiden. Upptäckten
av något litet fel i den äldre teorien förklarar lätt alla tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
