Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5. 9. 1921 - Sparsamhet och premieobligationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 DAGENS FRÅGOR
förfogande, främst att låta staten indraga större eller mindre delar
av de reallöner och pensioner, som denna i fullmakter och
konstitu-torial utfästat sig att betala åt sina tjänare. Det var då sörjt för
att dessa skulle hindras från att njuta avkastningen icke blott av sina
besparingar utan också av sin arbetskraft; och sparsamheten blev
då för dem ofrånkomlig. Så nåddes då det resultat dr Gihl angivit:
sparsamhetens frukter åt dem som icke spara — närmast staten
själv men en lång tid också alla möjliga grupper av stora och små
låntagare: »gulascher», industriella och andra företagsgrundare, -ledare
och -delägare. Det mesta av vad som oriktigt har kallats
krigskon-junkturvinster var sålunda helt enkelt sparsamhetens konfiskerade
frukter. Det är otvivelaktigt, att de grupper det nu gäller endast
rent undantagsvis hade en föreställning om dessa sammanhang, och
detta är en rent personlig ursäkt för dem så god som någon; men
det ligger en omedveten cynism av ovanliga mått i att de som
understött och pådrivit hela den »kapitalistiska bolsjevismen» samtidigt
uppträtt som sparsamhetens riddarvakt. Lenin och Trotski,
representanterna för den icke kapitalistiska bolsjevismen, ha därvid
åtminstone varit konsekventare.
Allt detta tillhör dock numera historien, och den ofta framkastade,
i sig själv mycket sympatiska tanken att systematiskt göra denna
omvälvning ogjord hör till de mer outförbara bland sociala
reformprojekt. Just nu är det onekligen så, att »expropriatörerna
exproprieras», för att tala med Marx. Penningvärdets uppgång har berövat
en mängd personer deras förmögenhet — därvid tyvärr ingalunda
blott sådana som förvärvat den genom konfiskation av andras
sparande — medan å andra sidan innehavare av fasta löner och fast
avkastning i penningar just nu åtnjuta en åtminstone relativ välmåga.
Sparsamheten är alltså för tillfället i någon mån rehabiliterad, det
har — egendomligt nog — ej i längden varit särdeles
lyckobringande att expropriera frukterna av andras mödor. Visserligen har
också denna rehabilitering kostat enormt i form av arbetslöshet och
allmän desorganisation av näringslivet, så att ingen kan betrakta ens
denna fas i utvecklingen med glädje; men åtminstone borde den
kunna tjäna till uppmuntran åt sparsamheten.
Också staten och närmast riksdagen har skrivit under de olika
proklamationerna om behovet av arbete och sparsamhet, och man
skulle alltså vänta, att den för sin del medverkade till dessa syften.
Därvid har den nämnda organisationen — staten och närmast
riksdagen — ett mycket gott medel till sin tjänst, nämligen att i sin
egenskap av landets största låntagare sörja för sådana lånevillkor som
bereda spararna-långivarna så fullständig säkerhet som tillvaron
möjliggör för att deras sparande blir bevarat och får sin utlovade
avkastning. Det vore en ekonomisk upplysningsverksamhet av positivt
värde att med den nuvarande förbättringen i penningens köpkraft
som agitationsmedel slå ett dylikt slag för sparsamheten.
Vad är det åter som svenska staten faktiskt gör? Svaret föreligger
i det just lancerade 2:a premieobligationslånet, vars prospekt, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
