Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5. 9. 1921 - Skyddskårskonflikten i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 387
rig för en åtgärd vilken han ansåg överdrivet sträng. Enligt en
högeruppgift åter skulle krigsminister Hämäläinen, när han först
märkte att en konflikt var förestående, själv ha erbjudit sig att
återkalla den misshagliga ordern. Hur mycket härav som är sant kan
numera svårligen utredas, säkert är emellertid att på båda hållen
krafter snart ingrepo som sörjde för att konfliktfrågan icke smusslades
undan i tysthet. I högerpressen öppnades en häftig kampanj mot
krigsministerns åtgärd; man framhöll att gällande
skyddskårsförordning endast kunde tolkas så, att krigsministern icke hade någon direkt
befälsrätt inorn kårerna — en tolkning som också vitsordades av
förordningens egen upphovsman, f. d. krigsminister Waldén; vidare
betonades att kårerna aldrig missbrukat den autonomi som tillförsäkrats
dem och att det tvärtom varit just i denna autonomis hägn de
blomstrat upp efter den svåra förfallsperioden vintern 1918—19.
Ett prejudikat, som nu lade befälsposterna inom kårinstitutionen
öppen för alla framtidens växlande partipolitiska vindkast, kunde
endast bli ödesdigert för den inre trevnad, som är förutsättningen för
att en frivillig sammanslutning skall kunna hållas ihop — och kom
i framtiden en röd ministär på konstitutionell väg till makten, vore
en av de sista borgerliga försvarslinjerna uppgiven på förhand, om
skyddskårens självbestämningsrätt undergrävts. Så argumenterades
på högerhåll, och överste von Essen hade en överväldigande
borgerlig Helsingforsopinion bakom sig, då han den 18 juni för krigsministern
anmälde, att han icke kunde mottaga dennes order om von Geriehs
avsked, enär han ansåg den olaglig och stridande mot
skyddskårsförfattningens klara ordalag. För att mildra stöten anmälde han sig
emellertid samtidigt villig att själv bevilja von Geriehs
avskedsansökan, som under tiden inlämnats, samt att i en dagorder till
skyddskårerna uttala sitt klander av v. G:s uppträdande.
En sådan lösning av konflikten ansåg sig emellertid regeringen
icke kunna Acceptera. För den hade frågan redan utvecklats till en
prestigefråga av första ordningen, och så beslöt den att giva batalj
på det slagfält som krigsministern mera av en händelse än av en
tanke råkat välja. Regeringspressen landet runt mobiliserades, och
liksom man tidigare fått se högern draga i härnad för statsmaktens
decentralisation, medborgarorganisationernas frihet och ett
demokratiskt officerstillsättningssystem inom skyddskårerna, så fick man nu
höra de liberala centertidningarna under häftiga personliga utfall mot
v. Essen och v. Gerich hävda statsmaktens odelbarhet och auktoritet
samt nödvändigheten av en sträng statskontroll och ett rent
militaristiskt utnämningssystem i de frivilliga medborgarvärnen. Stödd på
den sålunda upparbetade centeropinionen, ställde regeringen genom
krigsministern sitt ultimatum till överste von Essen: om han icke
innan kl. 6 e. m. den 20 juni underkastade sig, skulle saken anmälas
för presidenten. När inom utsatt tid ingen Canossagång inträffat,
och överste v. Essen även efter ett timslångt samtal med
presidenten vägrat foga sig, »befriades» han samma afton från sitt
överbe-fälhavareskap, generalmajor K. E. Berg utnämndes i hans ställe till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
