Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5. 9. 1921 - Ett kapitel ur den orientaliska frågans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 DAGENS FRÅGOR
nåde Bulgarien som sin utpost mot Konstantinopel, understöddes från
dess sida, liksom det bekämpades av England och Österrike.
Ur dessa förutsättningar utvecklade sig snabbt den kris, som i sin
fortgång gestaltade sig till en Rysslands kamp mot den uppstudsige
Balkanfursten, och som vars epoker kunna räknas furst Alexanders
statskupp 1881, brytningen med de ryska emissarierna 1883,
Östrume-liens revolutionära förening med Bulgarien och Serbiens med
snöpligt nederlag krönta överfall därpå 1885, furst Alexanders bortrövande,
återuppsättande och abdikation augusti—september 1886 samt som en
epilog Bismarcks och kejsarinnan Fredriks kamp om det
ifrågasatta giftermålet mellan Alexander och hennes dotter Victoria,
vilken nådde sin höjdpunkt under året 1888. Åtminstone från och med
den östrumeliska revolutionen ägde dessa händelser europeisk
räckvidd och inneburo gång på gång allvarliga faror för världsfreden.
Så egendomligt hade nu situationen förskjutit sig, att det bulgariska
enhetsverket, så länge furst Alexander sutte kvar på tronen, hade sin
värsta vedersakare i Ryssland, medan ett starkt Bulgarien efterhand
blev ett österrikiskt intresse och fann sitt bästa stöd i England.
Cor-tis bok tar ständigt fasta på de storpolitiska linjerna och följer
stormaktsstatsmännens tankar och planer, sådana de té sig i deras egna
brev och uttalanden och i de österrikiska diplomaternas depescher.
Här kunna endast lämnas några antydningar om vad den i detta
avseende har att bjuda.
I Ryssland kan man varsna dragkampen mellan panslavisternas
antigermahskt färgade expansionssträvanden och den av Giers,
numera utrikesminister, representerade fredliga riktningen. Tsar
Alexander III betraktas också som en uppriktig fredsvän, ehuru föga
sympatiskt stämd mot tyskarna. Men för dem alla framstodo
bulgarfurstens självständighetssträvanden endast som otacksamhet och
svekfullhet. Efter en rapport av tyske ministern Schweinitz från
1886 lämnas en ingående karaktäristik av tsaren, där bredvid
redbarheten och fastheten i hans karaktär skarpt framhävas trögheten och
klumpigheten i hans temperament, inskränktheten i hans kunskaper
och förstånd, misstron mot högre begåvade och rättframma
människor, förenad med oförmågan att genomskåda intrigmakare, och en
överdriven uppfattning av tsardömets höghet. Man kan förstå, att
denna läggning skulle göra honom särskilt ömtålig gentemot furst
Alexanders hållning, och med den tyngd, som präglade hela hans
personlighet, riktade sig också hans oförsonliga hat mot den avfällige
kusinen. Frågan var därför ständigt, hur långt hans fredskärlek skulle
tåla påfrestningen av hans personliga känslor.
I England klappade däremot ett hjärta varmt för furst Alexanders
sak. Drottning Victoria, vilkens dotter Beatrice var gift med hans
broder Heinrich, hade fattat ett livligt intresse för honom och gjorde
vad i hennes förmåga stod att främja hans intressen. Efter hans
bortförande skrev hon ett brev till honom (d. 4 september 1886,
återgivet i facsimile hos Gorti), där hon bl. a. uttrycker sin »Empörung
und Wut gegen Deinen barbarischen, asiatisch-artigen, tyrannischen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
