- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Elfte årgången. 1921 /
398

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - En ensam röst i Ålandsfrågan. Av Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

398 ERIK HEDÉN

det sätt varpå denna i Sverige upptagits varslar om nationellt
avtynande; dels att skulden till denna utgång i mycket ringa
grad ligger hos Folkens Förbund men i överväldigande grad
hos oss själva.

Åland har sedan 1809 varit den stående symbolen för varje
steg nedåt i vår utrikespolitiska ställning, för varje steg på vår
allt snabbare vandring ned mot internationell obetydlighet och
glömska. Efter att själva, utan svensk hjälp ha fördrivit de
erövrande ryssarna från sin ögrupp, blevo ålänningarna, på nytt
erövrade av övermakten och nödtvunget övergivna av oss, år
1809 i Fredrikshamn utan nödtvång överlämnade till Ryssland.
Den ryska regeringen var besluten att släppa Åland, om
svenskarna höllo fast vid sitt krav därpå, men den svenska
regeringen vågade ej fasthålla kravet, ty den nyvalde, lika folkkäre
som obetydlige kronprinsen Carl August gjorde en snar fred
till villkor för sin dyrbara persons ankomst till Sverige. När
vi sedan genom en halvt oförtjänt, halvt slumpvis förtjänt
lyckträff fått till tronföljare den siste diplomat av rang som haft
något att säga i Sverige, så kunde denne visserligen, vad vi
själva knappast kunnat, nämligen rädda oss från en ännu värre
katastrof än den 1809 genom att ansluta Sverige, mot dess
innersta vilja, till Ryssland och ej till Napoleon under dessas
slutuppgörelse 1812—13. Men han uppgav samtidigt vår sista
utländska besittning i Pommern mot den oklara och ovissa vinsten
av Norge, varemot han försummade att kräva åter av Ryssland
de finska gränstrakter, vilka av etnografiska och geografiska skäl
lätt kunnat särskiljas från det övriga Finland, främst Åland.
Det är ytterst troligt att Rysslands tsar, pressad som han var
1812, skulle avstått därifrån. Men Karl Johan såg helt naturligt
främst på sin egen fördel, och Sverige, som ej kunde reda sig
utan honom, hade ingen rätt att klandra honom därför.

Så kom Krimkriget. Det är lika gripande som pinsamt att
läsa den iver varmed dåtidens ledare av allmänmeningen— mest
liberala skalder — hoppades att Sverige skulle göra ett dåd som
åter i någon mån kunde höja det till en betydande plats bland
Europas nationer. Åter vart det — sedan de mer fjärrsyftande
planerna nödtvunget och förnuftigtvis gravlagts — kring Åland
som den svenska politiken kretsade, men dess vinst vart blott
det Ålandsservitut som väl retade Ryssland, men vars
värdelöshet i farans stund världskriget nyligen visat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:23:59 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1921/0411.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free