Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - En ensam röst i Ålandsfrågan. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ENSAM RÖST I ÅLANDSFRÅGAN 399
Nu har åter ett tillfälle, sannolikt det sista, förevarit att göra
Sverige till en i folkens samfund relativt betydande stat. Åter
har detta tillfälle haft Åland till symbol, och åter har det
försuttits.
Det tycks verkligen som om man, t. o. m. inför en
övervägande högerpublik, måste motivera påståendet att det är
något gott, om Sverige är en så betydande stat som möjligt.
Politiken har ingen betydelse, säger man eller tycks man anse; allt
beror på kulturen eller på ekonomin. Åter denna lust att
isolera den mänskliga verksamhetens grenar från varandra som är
en av vår tids och vårt folks .största svagheter! Kulturen
behöver underlag, behöver materiellt stöd, och ekonomien giver
endast materialierna till stödet, giver endast ett underlag utan
stadga. Stadgan ernås blott genom ett starkt och livskraftigt
samhällsskick. Skall man behöva stödja denna sats med bevis, vilka
ligga framför näsan på oss redan i skolböckerna? Det är nog
att hänvisa till en annan Östersjö-ö än Åland, en som ännu är
vår. Gotlands kulturella storhetstid byggde ej blott på en
storartad rikedom utan på en folkets företagsamhet och djärvhet,
varpå forskningen ständigt givit oss nya prov. Men dess
härlighet föll, som det tycks för evigt, ty när landet politiskt föll, så
föll ock dess rikedom och dess kraft att skapa stor, nydanande
kultur. Varför föll det? Helt enkelt därför att folket ej lyckats
skapa ett statsväsen starkt och enigt nog att motstå dess fiender,
främst Valdemar Atterdag.
Kanske man ytterligare måste söka bevisa att ett land som
vill betyda något bör och måste äga en positiv utrikespolitik?
Visserligen hör man nu knappast denna sats framställas offentligt.
Men att den finnes kvar, t. o. m. i förvärrad form, det visar vår
utrikespolitiska praxis, vilken genomgående skyr alla positiva
och utvecklingsfrämjande mål, Bismarck genomdrev sina stora
rustningskrav mot preussiska folkets överväldigande flertal,
därför att han ställde det stora, hänförande utrikespolitiska mål
för ögonen. Bismarck kan efter 1918 ej precis té sig som någon
efterföljansvärd förebild. Men det är dock mer förnuft i hans
politik än i den svenska som kräver tunga militärbördor utan
att inordna dem i en kraftig och lyftande nationell utrikespolitik.
Bristen på en svensk utrikespolitik med positiva mål är dess mer
tragisk som Sveriges nationella intresse i detta fall tydligen
sammanfaller med ett mänsklighetsintresse. Att stå under svensk styrelse eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
