Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - En ensam röst i Ålandsfrågan. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
400 ERIK HEDÉN
påverkan är i regeln en av små folk och folkspillror
eftertraktad lycka. Vi ha nyligen fått flera bevis härpå. Estlands
folk har röjt att det anser svenskherraväldet som sin gyllene
tid. Ålands folk ville för allt i världen återförenas med oss.
Norrbottens finnar vilja åter för allt i världen stanna hos oss
men icke förenas med sina stamförvanter. Sverige har visat
sig äga stor förmåga att utöva rätten, när det får lov därtill.
Men det har visat sig sorgligt oförmöget att skaffa sig lov till
att utöva rätten.
Sverige har tre naturliga områden för sin utrikespolitiska
verksamhet: Skandinavien, våra forna Östersjöprovinser och
Finland, särskilt det svensktalande Finland. Ifråga om Skandinavien
gäller det att utöka det politiska samarbetet med Norge och
Danmark, varförutan det ekonomiska och kulturella samarbetet
aldrig kan nå djup och fasthet — man beakte hur å ena sidan
skandinaviska myntenheten sprängts, å andra sidan svenskarnas
kännedom om norsk och norrmännens kännedom om svensk
litteratur minskats sedan unionsupplösningen. I fråga orn de
skandinaviska länderna kan och bör Sverige aldrig eftertrakta någon
hegemoni; Norge och Danmark äro, fast mindre, lika dugliga
som Sverige att sköta sig själva och sina utländska förbindelser.
Annorlunda står saken med de sydöst-baltiska länderna. Estland
säkert, troligen Lettland, möjligen Litaven önska eller önskade
en svensk hegemoni så till vida, som de önskat svensk hjälp
och ledning under sina första svåra steg såsom fria nationer.
Det hade varit Sveriges både fördel och plikt att giva dem denna
hjälp och ledning, dock givetvis utan att ikläda sig några som
helst militära förpliktelser.
I detta fall borde och kunde ingripandet endast ske med de
ifrågavarande folkens vilja och bifall. Icke alldeles så ligger
saken med Finland. Hur ivrigt än svenskarna måste sträva att
stå i vänligt förhållande till hela finska folket, så har dock denna
strävan sin givna gräns: vi få ej overksamt se på, om våra
ras-och språkfränder i Finland skulle förorättas eller den svenska
kulturen därstädes långsamt utplånas. Men förutsättningen för
varje hjälpaktion åt svenskfinnarna måste vara att vi, icke de,
taga ledningen av samarbetet. Det är icke de stödda utan de
stödjande, icke de fåtaligare, utan de talrikare, icke kolonisterna
utan moderlandet som ledningen i normala fall tillkommer.
Enda undantaget skulle vara, om de stödda och fåtaligare kolo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
