Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Folkskolans plan för kristendomsundervisningen. Av August Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 AUGUST JOHANSSON
historia» kristendomens utveckling fram till vår egen tid. Men
denna utveckling behandlas inte på vad man skulle kunna kalla
ett jämntjockt sätt, utan det är personer och epoker av central
betydelse, som egentligen dra till sig uppmärksamheten: främst
Jesus, därnäst hans förberedelse i Gamla testamentet och hans
närmaste lärjungegenerationer i Nya testamentet samt
reformationstiden och Luther. Därmed äro riktlinjer givna för en
undervisning, som är i djupare mening historiskt lagd än den
sorts historia, som egentligen intet annat är än en samling
antikvariska kuriosa. I detta historiska sammanhang har lilla
katekesen blivit inordnad, något som jag för min del inte kan finna
vara annat än en vinst: först mot bakgrunden av detta
sammanhang blir katekesen en levande verklighet, och först såsom
sådan får den de riktiga förutsättningarna för att göra intryck
och gagn också i vår tid. Över huvud taget framträder denna
historiens utmynning i oss själva på mer än ett sätt i
undervisningsplanen. Hit kan man t. ex. räkna framhållandet av vår
psalmbok och vår gudstjänstordning.
Men den historiska utvecklingen förutsätter någonting, som
utvecklas och dock förblir sig självt. Förbises detta, blir det ett
försvinnande kort steg från »allt flyter» till »allt är likvärdigt»
och därifrån till »allt är likgiltigt». Därför talar också
undervisningsplanen inte bara om kristendomens uppkomst och
utveckling utan också om dess »innehåll». Det gäller att ge
barnen ett levande intryck av det förblivande i växlingen, det
väsentliga i tillfälligheterna. Utom att denna strävan bör gå som en
underström genom hela undervisningen, är den särskilt
tillgodosedd genom att man i sista årsklassen skall ge en
»sammanfattning av den kristna tros- och livsåskådningen». Till denna
punkt återkommer jag längre fram i annat sammanhang men
vill nu framhålla densamma såsom en given förtjänst i motsats
till den benägenhet för historisk relativism, som inte så sällan
följer med ett något yrvaket historiskt intresse.
Men kunskapen må vara aldrig så viktig, så är den dock i
skolan inte något självändamål; den skall, säger
undervisningsplanen, meddelas »på ett sätt, som kan främja lärjungarnas
religiösa och sedliga utveckling». Det får inte bli någon död, själlös
kunskap; den skall vara levande och livgivande.
Och för att den skall kunna bli sådan, måste den vara
»avpassad efter lärjungarnas mottaglighet och behov.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
