Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Socialismen i Tyskland. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom representanter för regementen och fabriker skapa en
ny makt med organ för beslut och verkställighet misslyckades
helt och hållet.
Två ting äro karaktäristiska för de första
revolutionsmånaderna: den gamla förvaltningsapparaten arbetade fortfarande vid
sidan av den nya skuggmakten, visserligen knakande i fogarna,
gnisslande och mycket utsliten av kriget under eviga slitningar
med de nya anspråken, men den arbetade dock, och dess
existens räddade Tyskland från kaos. Under tiden pågår en
inrikespolitisk strid emellan socialistpartierna. De oavhängiga göra
anspråk på att vara revolutionens ledare; de anse den som »sin»
och vilja komma till samförstånd med Liebknecht-gruppen;
soldaterna åter, som hade ställt sig på revolutionens sida, sluta sig
till majoritetssocialisterna, vilkas övervikt sålunda blev tryggad.
Liebknecht hoppades möjligen att kunna bli härskare under en
Kerenskij-episod och kastar sig på gatuagitation; han uppfinner
»desertör-råd» och andra anonyma maktorgan, men han är icke
bland representanterna för den »segrande» socialismen.
Denna företer närmast en bild av ömsesidigt misstroende: de
oavhängiga och majoritetssocialisterna ha kommit överens att
i proportion till sitt respektive antal övertaga regeringen och de
preussiska ministerierna, och sedan börjar en dragkamp om
makten. Det saknas en stor ledare på båda sidor.
Majoritetssocialisternas mest betydande man, Ludwig Frank, föll som frivillig i
Frankrike, det återstod dem blott den kloke nyktre Ebert, den
energiske Landsberg och den kalle talaren Scheidemann; på
motsidan var Haase den ende med politisk erfarenhet. Omkring
folkkommissarierna och exekutivutskotten se vi alla slags
underliga figurer, äventyrare, idealister och dumhuvuden, ingen
enda av stora mått. Avgörandet låg hos en liten klick av rådet
och vid dess appell hos arbetare- och soldatråden.
Första frågan är, om man verkligen önskar demokrati, d. v. s.
huruvida man önskar att stödja sig på de radikala berlinska
arbetarnas och garnisonernas ovissa anslutning eller appellera
till folket? Om så är, när är det önskvärt? Bör man
dessförinnan med förordningar ordna ekonomien och samhällets
struktur? En fruktansvärd kamp börjar, allt under det att
vapenvilans grymma villkor skola uppfyllas och demobiliseringen
kastar massor av arbetslösa in i städerna. Nationalförsamlingen
beslutas. Vid årsskiftet göres ett nytt försök att störta den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
