Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 25. 10. 1921 - Efter valen - Ministerskiftet och dess innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 443
står i eventualiteten av socialdemokratiska valsegrar. Vad de senaste
valen ha betytt, icke ha de betytt någon avprutning i det
partiherravälde, vars mekaniska struktur mer och mer hotar att bannlysa
personlighetspräglade principer från demokratisk politik, och alldeles
särskilt från demokratiska valrörelser. Att acceptera demokratien
är ju icke detsamma som att anamma den i dess naturtillstånd; att
uppfostra demokratien är något mera än att överantvarda den åt
partilivets maskinella stordrift, vars dussinfabrikat kunna studeras
på valsedlarna med de många namnen, mer eller mindre vädjande
till särintressen och Genossenschaftsförnimmelser. Ett konservativt
parti har härutinnan särskilda förpliktelser. Att ej heller ett sådant
parti är befriat från de risker för urartning, som den demokratiska
anpassningen enligt sin natur medför, därom vittnar även — om det
ej vore känt förut — 1921 års riksdagsval.
Den svenska s. k. parlamentarismen är ett
underligt blomster i politikens örtagård. Först var
en tid andrakammarparlamentarism mest på modet. Det parti, som
hade majoritet i andra kammaren, skulle regera landet, därmed bastå;
första kammaren borde lämnas ur räkningen. Så kom den
gemensamma-voterings-parlamentarismen: majoritet i de gemensamma
voteringarna var villkoret, ställningen i kamrarna bisak. Emellertid hade
stundom också den hoppande parlamentarismen sina förfäktare:
majoritet än si, än så, lika gott var och hur. En gång såg jämväl
den s. k. sockerparlamentarismen dagen, vilken lär ha betytt, att
regeringens parti kunde nöja sig med att ha majoritet mom
majoriteten. Det senaste ministerskiftet har nu låtit en ny varietet knoppas’
och slå ut, minoritetsparlamentarismen. Regeringspartiet är belåtet
med att vara det största i vardera kammaren, ehuru i vardera i
minoritet. För dess självsäkra anspråk på ledningen är det nog, att
det inhöstat en del vinster vid valen. Resultatet blev visserligen
blott 767,000 röster för mot 973,000 mot. Valvindsparlamentarismen
kräver i allt fall, att regeringsmakten med allt det myckna, som
därtill hör, skall läggas i händerna på målsmännen för de 767,000.
Det är åtskilliga örtagårdsmästare, som vattnat och drivit upp
denna nya planta. Den avgångna regeringen kan icke fritagas från
all delaktighet. Både insikter, avsikter och duglighet voro hos
den berömvärda, men kraften fattades mer än en gång. Lång tid
hann ju icke förflyta, innan regeringen måste ha erfarit att än
så vackra, övertygande ord icke beto på riksdagsherrarna. Hos dem
gick flertalet under skydd av divisionsansvarets ljuvliga täckmantel
och spekulerade i de frukter, som sommarens valvindar väntades skaka
ned i deras sköte, om de sagt nej till så mycket som möjligt av vad
en regering begärde, i vilken de voro glada att ej hava någon
delaktighet. Regeringens bästa chance i detta läge, om den på allvar
ville något, hade varit att använda sig av riksdagsherrarnas främsta
fruktan, som var att själva nödgas träda till styret före valen.
Åtminstone någon del av divisionsansvarets ansvarslöshet hade på en
Ministerskiftet
oeh dess innebörd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
